Politiska självmördare behövs

Världen har förändrats medan Finland stampat på stället.

Den som inte kan eller vill anpassa sig till en dynamisk omvärld drabbas förr eller senare av en kris som framtvingar smärtsam men nödvändig omstöpning, eller också undergång. Se på Aten.

I den finländska ekonomin hägrar ett fjärde år av missväxt. Ogräset frodas, statsskulden jäser. En mental baksmälla präglar samhällsklimatet, med tillbakablickande retorik och abstrakta löften som
liknar luftslott.

”Vi vet alla vad som måste göras, vi vet bara inte hur vi skall bli omvalda efteråt”, sade en viss Jean-Claude Juncker år 2005, angående kniviga ekonomiska reformer. Kanske skulle väljarna rösta på en masochist, ifall denne hade mod nog att komma ut ur skåpet med sin programförklaring.

Det är svårt att idka disciplinerad budgetpolitik: utgifterna brukar växa per automatik eftersom politiker ger löften för att bli in- och omvalda. Myndigheter avstår inte frivilligt från sina budgetmoment.

Finlands dilemma är att vi samtidigt bör trolla fram hundratusentals jobb inom den privata sektorn och krympa den offentliga sektorn till en storlek som vi har råd att finansiera. Båda alternativen kräver långsiktigt arbete och beslutsfattare som står emot nejsägare som vill skydda uppnådda fördelar och bevara sneda strukturer.

Kan dylikt kurage och statsmannaskap förväntas av karriärpolitiker? De senaste sju-åtta åren tyder på motsatsen. Vi behöver förmodligen en regering med politiska självmördare eller teknokrater.

Finland åtnjöt exceptionellt hög tillväxt fram till 2007. Redan då var skuldkvoten hos utvecklade länder ovanligt hög: 75 procent. Nu ligger vi igen kring nivåer på över 100 procent, i stil med 1945. På den tiden var det lätt att smälta skuld eftersom det var politiskt okontroversiellt att sluta tillverka krigsmaskineri. Samtidigt växte arbetskraften i takt med de stora årskullarna: välfärdsstaten byggdes upp tack vare en rekordgynnsam försörjningskvot. Nu saknas dylika förutsättningar. Istället sticker vi huvudet i sanden, lever loppan på kommande generationers bekostnad.

Att bromsa och skära ner skuldsättningen är en förutsättning för vår framtida välfärd. Åtminstone fram till 2030 växer utgifterna, medan intäkterna minskar i takt med ålderspyramiden. De utlovade sociala förmånerna kan inte finansieras, löften kommer att brytas. Skatterna stiger. Skulden växer, ränta, på ränta, på ränta. En anorektisk svältspiral uppstår: kakan krymper, det fins allt mindre att fördela.

Enligt OECD suger den offentliga sektorn i teorin upp hela årskullar, inget återstår för den privata sidan. Vi sover en törnrosasömn: ju längre vi skjuter fram anpassningen, desto dyrare blir den.

Vad göra? Förebyggande hälsovård och höjd produktivitet inom den sociala sektorn är avgörande. Vi bör tillvarata potentialen hos inflyttare, locka fler till Finland. Framför allt behövs ett kulturellt skifte: nya normer och vanor, arbetsprocesser och tolkningar. Viktigare än själva tekniken är bruket därav. Smarta verktyg kompenserar inte för korkade användare.

Fortsätter allt som förut blir statsskulden ohanterbar, kring 140 procent av BNP, inom 25 år. Då omyndigförklarar vi oss själva, tappar trovärdigheten och bedöms som en opålitlig låntagare. Vi sätter demokratin ur spel, slutar fatta besluten själva och råkar under ECB:s, IMF:s och EU-kommissionens diktat.

En brutal verklighet väntar den skuldknarkare som blir tvångsintagen på dekis. Det visste redan de gamla grekerna.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*