Prånglar kaffe till turkarna

Robert Paulig är mannen som på allvar introducerade specialkaffe i Finland 1987. ”För att inte låta utländska tillverkare fylla den luckan i finländsk kaffekultur”, som han uttrycker saken.

En annan orsak var att Robert Paulig året innan hade slutat på familjebolaget Gustav Paulig efter en svår generationsväxling.

Under sina år på familjebolaget hade han bland annat utvecklat kryddaffärsverksamheten och drev på att bolaget skulle börsintroduceras på samma sätt som Kone och Hartwall. Det var något som den övriga släkten hade andra tankar om.

”Men slutet gott, allting gott. Jag kunde koncentrera mig på att utveckla egna kaffeblandningar och på att skapa en egen kafékedja. Jag vill betona att familjen på det privata planet umgås normalt”, säger Paulig.

Det första kaféet låg tillsammans med hans första gourmetrosteri på Skatudden, i det som i dag är evenemangscentret Wanha Satama.

”En av våra stamkunder där var USA:s ambassadör, som äntligen hade funnit något han gillade i Finland. Det intressanta var att han på eget bevåg ordnade möte med mig och Starbucks i Seattle. Där fick jag många goda idéer om hur kaféverksamheten kunde utvecklas genom koncepttänkande.”

Robert Paulig kan det här med kaffe.

Robert Paulig kan det här med kaffe.

 

Med kaffe i blodet. För en kaffeentusiast som Robert Paulig är det symptomatiskt att han är född på Pauligs dåvarande kafferosteri på Skatudden. Året var 1947, samma år som hans far Henrik blev vd för bolaget.

”Han var min främsta mentor och läromästare både då det gäller kaffe och naturupplevelser.”

Här kan lite historia vara på sin plats: År 1871 kom Roberts farfarsfar, den då 21-årige Gustav Paulig från Lübeck till Finland för att börja jobba som kontorist i det nygrundade företaget Nokia.

Fem år senare startade han en kolonialvarufirma i eget namn i Helsingfors, med kaffe som en av huvudingredienserna. Bolaget startade 1904 Finlands första kafferosteri i industriell skala på Skatudden. I dag ligger företagets rosteri i Nordsjö och är Nordens största i sitt slag.

Historiskt sett har Robert Paulig i själva verket ett ännu äldre kaffearv att förvalta. Hans förfader Anders Byström började nämligen bland de första i Finland rosta kaffe på 1750-talet i Helsingfors.

”Hans son Thomas blev sedan officer i St. Petersburg, adjutant till Gustaf III i Sverige och satt tillsammans med Bellman och sjöng och drack på Kungliga Musikaliska Akademien.”

Till saken hör att dagens Anders Byström, ättling till officeren Thomas, är gift med Helsingforsfödde artisten Lill Lindfors i Sverige.

paulig2 kopiera”Anders Byströms dotter Emma har i sin tur jobbat mycket på Coffee Shop i Östermalmshallen, där Lill Lindfors är en av stamkunderna. Vår storsäljare i Sverige är Café Brutal, som är ett registrerat varumärke. Till exempel Eva Dahlgren och Tommy Körberg har uttalat sig i lyriska tonalag om det kaffet.”

 

Havet lockar. Arvid Mörnes bok Inför havets anlete är Robert Pauligs favoritsommarbok, inte minst för att hans sommarparadis ligger på Ytterskär invid Borstö (Vrakö i boken) i Skärgårdshavet.

”Utanför mitt utkikstorn på ön ligger vraken Vrau Maria, Nordstjernan och St. Mikael i rak linje. Inte underligt att skärgårdsbefolkningen aktivt sysslade med vrakplundring under gångna sekel. På 1950-talet togs sysslan upp på nytt av främst svenska dykare.”

Ytterskär är den plats där Robert Paulig helst vistas, utan telefon och utan el.

”Här kan man dansa naken. Det är ett gott tecken på att man är fågelfri”, som han uttryckte saken när sommarpratade i Radio Vega i fjol somras.

Favoritstället på ön är ”laboratoriet”, ett minirosteri som Paulig byggt i ett båtskjul. Kärnan utgörs av en tysk rosteriapparat som gör det möjligt att i lugn och ro experimentera med nya kaffekombinationer och rostningar.

”Genom springorna kan man samtidigt studera omvärlden ostörd. Men även kaffeångorna tränger ut genom springorna och kunde locka till sig fiskare från när och fjärran.”

”Plötsligt var det fest. Om det sen var kaffet eller whiskyn som drog bäst ska jag inte uttala mig om, men jag hörde att man i skärgården berättade att ’hos Paulig kan man simma utan att bli våt’.”

 

Njursvikt och hjärtinfarkter. Historien om Robert Paulig är inte alltför rosenskimrande: det är närmast ett under att han ännu dricker sitt kaffe på jorden.

Prövningarna inleddes då han på 1990-talet fick allvarliga njurproblem.

”En orsak kan ha varit att jag i yngre år utsatte njurarna för hård behandling på havet i främst kappseglingar, men även offshore tävlingar. Nu vet jag att de smällar man får av vågorna kan vara verkligt farliga för njurarna.”

Samtidigt som han utsatte njurarna för tuffa tag på havet arbetade Robert Paulig hårt, och han sticker inte under stol med att han också njöt av livets goda.

”Hade jag känt igen symptomen i tid hade jag kanske haft kvar mina njurar i dag och levt ett lättare liv. Men jag fortsatte leva med gasen i botten ända tills katastrofen var ett faktum.”

Han betonar att då hans hälsotillstånd försämrades kraftigt kring 1990 visste man betydligt mindre om njursjukdomar än i dag. Robert Paulig konstaterar att han har varit något av en experimentkanin som överlevt vård som med facit på hand visat sig felaktig.

”Det man inte fattade vid den här tiden var hur nära njurarna hänger ihop med hjärtat. I samband med njurmedicineringen körde de till exempel i mig så mycket kalk att ådrorna blev igenkalkade. Jag fick min första infarkt på njursjukhuset. Efter det har jag varit tvungen att genomgå några hjärtoperationer.”

 

Humöret kvar. Robert Paulig berättar att det för en rationellt tänkande affärsman kändes underligt att systemen på Haartmans sjukhus, där man skötte njurpatienter, och Mejlans sjukhus inte hade kontakt sinsemellan.

”Därför hade läkarna inte tillgång till uppgifter om vilka mediciner jag ordinerats inom den andra disciplinen. Ändå är det avgörande att medicineringen som helhet är rätt balanserad. Det höll på att bli en riktig kris en gång när jag tuppade av, togs in på sjukhus och höll på att få hjärtmediciner som jag fick absolut inte fick ta på grund av njurmedicineringen.”

Trots alla hälsoproblem har Robert Paulig kvar sitt goda humör, humor och drive.

Under fotoseansen underhåller han fotografen med sång och deklamation med en rykande kaffekopp i handen.

”Jag har jobbat och rest hela tiden, också då jag i fem års tid gick på dialys. Bland annat föreläste jag om morgondagens kaffe för världens kaffeexpertis i Grimaldi-salen i Monaco. Där hade jag dialysapparaturen backstage i stället för goda drycker.”

För att sin sjukdom till trots även kunna vistas i skärgården köpte han Borstö-Lasses (fiskaren Lasse Danielssons, red.anm.) gamla fiske-
skuta Runa och packade den full med apparater, dialysvätskor och mediciner.

”Det behövdes en stor båt för sjukhusutrustningen, för jag kunde ha med mig 1 000 liter vätskor. Jag höjde också rufftaket så att jag kunde få dropp när jag körde båten. Per telefon kunde jag vara i kontakt med min läkare för att stämma av medicineringen.”

 

Prånglar kaffe till turkarna. Kafékedjan Robert’s Coffee har ett sjuttiotiotal Coffee Shops i Finland, Sverige, Estland, Singapore, Japan och Turkiet. Turkiet?

”Varför inte, där har man alltid druckit kaffe och uppskattar gott kaffe. Om vi klarar oss där klarar vi oss var som helst. Det är också ett nöje att se på hur skicklig personalen är på att tillreda kaffe, smörgåsar och annat.”

Robert Paulig påpekar att det var turkarna som så att säga omvände européerna till seden, då Osmanska riket invaderade en stor del av Europa på 1600-talet.

”När sedan Sverige försökte sig på samma bravad i Europa blev de svenska och finska soldaterna i sin tur influerade och tog kaffekulturen med sig hem. Och på den vägen är vi, kaffe är ju nationaldrycken i Finland. Jag har i turkisk TV berättat hur landet har påverkat kaffedrickandet i Norden och man har varit mycket fascinerad av det.”

Han sticker ändå inte under stol med att det inte är helt lätt att driva affärsverksamhet i Turkiet på grund av de kulturella olikheterna.

”Det är liksom en annan mentalitet där. Och visst, utgående från våra erfarenheter där skulle inte landet passa in i EU. Men å andra sidan ser turkarna utgående från sin långa kulturhistoria på oss som något av barbarer.”

Egentligen är grundproblematiken i Turkiet enligt Robert Paulig den samma som i Ryssland – man är goda vänner ända tills man som utlänning ska dela vinsten.

”Det såg jag då jag tillsammans med Joakim Helenius (profilartikel i Forum i april 2014, red. anm.) köpte en kafékedja i St. Petersburg på 1990-talet. När det tog fart på verksamheten blev vi i praktiken ’utfrusna’ och måste överlämna caféerna. Det blev i alla fall ingen ekonomisk förlust för mig, som endast hade satsat min expertis. Den viktigaste lärdomen var att man ska hålla sig bort från det landet, åtminstone i den här branschen.”

Läs hela artikeln i papperstidningen!

Bo Ingves text  Karl Vilhjálmsson foto

 

 

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*