Rädd, räddare, ledare?

År 1996 skrev Intels mångårige vd Andy Grove sina memoarer i form av en managementbok, och bestämde sig för att kalla den “Only the Paranoid Survive”. Det är en på många sätt smått fantastisk titel. Boken argumenterar givetvis inte för mental sjukdom, utan försöker istället säga att i en snabbrörlig värld måste ledare hela tiden vara medveten om nya risker och nya konkurrenter. Det är en syn på ledarskap som intressant nog är väldigt väl i linje med hur vi ser på företagsledning idag, och samtidigt rejält i konflikt med det. Å ena sidan dyrkar vi tanken på ett ledarskap som hela tiden är redo att reagera, å andra sidan vill vi definitivt inte ha nervösa och rädda ledare. Man kan bli paranoid för mindre …

Alf Rehn är professor för innovation, design och ledarskap vid Syddansk Universitet.

Den utsatta ledaren. Även om vi ogärna talar om det så är rädsla ofta toppledarens ständige följeslagare.

De kan bli avpolletterade för en mängd olika saker, många av vilka de inte har någon som helst kontroll över, och de får överlag väldigt lite sympati. Varje dag på jobbet kan komma med nya problem, nya utmaningar, nya risker. För att inte tala om att det i så gott som varje ledningsgrupp finns åtminstone en som väldigt gärna såg att man trasslade till det, så att de kan få chansen att ta topp-positionen. Har man tur så har man en förstående och stödjande styrelse eller liknande, men i många fall finns även där saker att rädas. Det hela blir knappast bättre av att ledare sällan upplever att de fritt kan visa svaghet eller tvivel. I en värld där börskurser kan falla av minsta lilla så kan en vd:s helt naturliga rädsla skapa högst onaturliga effekter.

Nya hotbilder. Inte blir det bättre av att vi lever i en värld där det faktiskt finns rätt mycket att vara rädd för. När jag skriver just detta så genomlever vi en pandemi, med allt vad det för med sig av restriktioner och osäkerhet. Företag har redan gått i konkurs, och det blir så gott som säkert fler. Vad skall en stackars ledare göra? Det var ju jobbigt nog när man bara behövde hålla koll på uppstickarföretag och digitalisering, men nu visar det sig att man borde ha hållit ögonen på ettriga små virus också.

Inte undra på att Andy Groves bok var populär i tiderna, och visst känns det som att den ännu oskrivna boken ”Det paranoida ledarskapet” skulle ha en chans att bli en bästsäljare. Dock är det kanske just i tider när mycket känns farligt, och varierande konspirationsteorier florerar, som vi behöver tänka särskilt allvarligt på vilken roll mod har i ledarskapet.

Mod och rädsla hör ihop. Som vi (förhoppningsvis) försöker lära våra barn så är ju inte mod och rädsla motsatser. Tvärtom, mod visar sig allra starkast när vi är öppna med våra rädslor, och inget är ju modigare än någon som tar itu med det som man är allra räddast för. Vi ser inte alltid våra ledare som modiga, men det beror kanske just på att det har varit så tabu för dem att visa sina rädslor. Vet vi inte hur vd:n våndats och haft sömnlösa nätter visar sig inte strategin nödvändigtvis som modig, och upplever vi inte våra ledare som levande människor av kött och blod tillskriver vi dem inte mod.

Okej att visa svaghet. Så paradoxalt som det låter så behöver vi alltså en diskussion om rädsla för att få ett modigare ledarskap. När jag jobbar med ledare som säger sig vilja stärka sitt ledarskap är detta en av de första sakerna vi jobbar med – känslor. Att det är okej att inte riktigt veta, att det är normalt att vara orolig, och att man får visa upp detta för andra. Det kan låta självklart, och väldigt, väldigt många ledare har skrutit för mig hur de är transparenta och hur man kan ”tala om precis allt” i deras organisationer. Ett kort besök visar normalt en helt annorlunda bild, en där man fortfarande undviker att tala om det där farliga, det man helst blundar för.

Sätt ord på rädslan. Det roliga är att när man börjar prata på allvar om rädslor, så minskar oftast också paranoian. Det är när en ledare tvingas jobba själv med all osäkerhet och inte pratar om de där jobbigare känslorna som hen också börjar älta saker, och se faror bakom varje knut. Det är inte ett särskilt hälsosamt sinnestillstånd, och definitivt inte ett som andra vill följa. Inser samtliga i gruppen eller organisationen att man får vara rädd, och tala om sina rädslor, då tar inte rädslan heller överhanden. Inte för ledarna, och inte för de ledda.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*