Rädda ekonomin, inför thon-skatt!

Aldrig bestämmer sig så många att börja träna för marathon och triathlon som i januari. Det förefaller sig ju rätt naturligt: december är en enda frosseriorgie som börjar på firmans julfest och fortsätter sedan genom hela månaden tills den kulminerar under juldagarna. Mängden gris folk kan proppa i sig är otrolig. Och sedan kommer ångesten. Man lovar sig själv att börja äta makrobiotiskt, vegetariskt och helt avstå från alkohol. (Senast då de första blinierna läggs framför näsan på en ackompanjerade med iskall vodka brukar även de segaste backa på sitt löfte). Men drömmarna om triathlon kan hänga med sig ända till februari. Sedan får man hoppas att den stora majoriteten tar sitt förnuft till fånga och lägger sin energi på att följa med sin nyttomotion i stället på armbandsuret. För om alla triatlondrömmande fetnissar realiserade sina drömmar skulle vi stå framför ett allvarligt nationalekonomiskt problem. Vilken tur att västmänniskan har tendensen att ha svag självdisciplin.

Lena Barner-Rasmussen är ekonom som trots att hon numera jobbar med innehållsmarknads­föring ännu har journalistik i blodet.

Lena Barner-Rasmussen är ekonom som trots att hon numera jobbar med innehållsmarknads­föring ännu har journalistik i blodet.

Låt mig förklara närmare. Nu då det ser lite kymigt ut med statsfinanserna har politikerna letat med ljus och lykta efter budgethål man kunde täppa till. Än har barnmorskorna fått sig en känga, än ska man nappa av pensionärerna och standardfavoriten – våra stackars dagisbarn – har också blivit hotade med större grupper utan assistenter. Här skrämmer man upp de svagaste i samhället när den uppenbara lösningen stått – eller rättare sagt sprungit – rakt framför näsan på oss. Det vill säga alla dessa enfaldiga triathlonister och marathonister.

Det är ju i regel inte Ordinary Joe som tar sig ut i motionsspåret för att sedan flyga till New York med marathon-skorna i bagaget. Inte heller är det barnmorskorna som simmar sig fördärvade för att delta i Iron Man-tävlingar. Nej, det brukar vara högpresterande yuppies. Sådana som numera har börjat downshifta och lämnar kontoret vid halv fyra för att sedan döda tid i joggningsspåret, i simhallen eller på sin specialhoj. BNP-produktionsbortfallet på grund av förberedelser inför dessa thon-tävlingar kan räknas med fyrsiffriga tal på bara en eftermiddag, och det här gäller bara en person! Och sedan ska barnmorskorna och dagistanterna betala med sina surt införskaffade pengar för dessa triathlonisters höftoperationer och nya knäskålar. Jo man tackar!

Nu opponerar sig förstås någon och säger att det är tack vare dessa hurtbullar samhällets räkning för sjukvård inte skjuter ännu högre i höjden än vad den gör nu. Men se där har ni allt fel! Det finns undersökningar som tyder på att om man löper mer än 30 km i veckan (Gud bevare mig) så dör man tidigare än vi andra som lunkar på i all sköns ro. Googla ’avtagande marginalnytta’ om ni inte tror mig.

Så nu ger jag ett gratis tips med vilket den sittande regeringen ännu hinner göra något åt vår katastrofala budgetsituation. Inför en thon-skatt. På avgiften till olika thon-evenemang (också de som sker utrikes) läggs en furstlig skatt som täcker de intäkter staten går miste om då dessa turbokarriärmänniskor inte sitter på kontoret och fakturerar. Nivån på denna så kallade thon-skatt måste givetvis anpassas så den täcker eventuella höftimplantat. På det här sättet belastas vi övriga inte av en liten grupp högpresterande stollars ambitioner.

Varför ta ut sig med överlånga joggningsrundor när man når en längre livslängd med daglig 30 minuters rask promenad? (Kanske 34 om det blev blinier till lunch). Och inga höftoperationer! Och barnen tackar! Inte bara får de dagis-tanterna tillbaka, med god tur också sin farsa/morsa! 

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*