Rapport från München

Jörn Donner inleder sin Rapport från Berlin 1958 inte med orden ”Jag är en utrikeskorrespondent. Jag rapporterar och berättar om det som har hänt.”

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Så prosaisk är inte Donner, så explicita är bara Sås och Kopp. Länken? Beskrivningar av utlandet med ögon som ser och betraktar på ett sätt jag kan begripa, det har alltid hjälpt mig att förstå mig på det som är fjärran, både emotionellt och rationellt.

Min första bild av Tyskland var utpräglat emotionell, och hade med tidpunkten för min uppväxt att göra. RAF, Rote-Armee-Fraktion, kidnappade politiker och det barn jag då var, uppfattade Tyskland som ett farligt utland. Det enda säkra verkade vara kustremsan av södra Finland.

Dagens Tyskland uppfattas i Finland säkert inte som ett osäkert eller farligt land. Det är det inte heller, inte ens i relation till Finland. Ändå blir det alltid en diskrepans mellan bilden från fjärran och bilden inuti.

Hur uttalas Thunberg? Inuti Tyskland är det GroKo, Die Grünen, Diesel och Nobel som diskuteras. Okej, Brexit, Trump och Greta, förstås, men där är väl skillnaden mot Finland marginell. Måhända med ett litet lustigt undantag, i form av den debattunge som flammat upp, kring hur man riktigt ska uttala Gretas efternamn. ”Tonbärk” säger förstås de flesta, liksom britter säger ”Tunbög”. Någon streber, som hade kommit fram till att rikssvenska vokaler är annorlunda, började svansa sig med ett ”Tünbärk”-liknande uttal. Nej, fånas inte, blev svaret. Dessutom är det i så fall viktigare att du slutar på ”j” och inte ”k”. Och lyssna nu hur svenska fotbollsreportrar misshandlar våra fina tyska namn. Sssweinsssteigerrr! Därmed påtalades bristen på sje-ljud och det övertydliga uttalet av slut-R:et.

Men till saken: GroKo är den stora koalitionen av de två största partierna, Angela Merkels (numera Annegret Kramp-Karrenbauers) CDU och de kroniskt roderlösa socialdemokraterna SPD. GroKo har i brist på andra majoritetsfähiga konstellationer och med en paus på endast fyra år regerat sedan 2005, med Politikverdrossenheit som påföljd. Detta långa ord åsyftar att man blir trött på politiken, som ter sig alternativlös. Väljarstödet har dalat, inte bara för SPD, som varit med om att axla ansvaret för impopulära beslut, utan också för CDU, som ungdomen vänt ryggen och som inte riktigt har fingret på tidens puls.

Tidens puls gäller i Tyskland, föga förvånande, bilindustrin. Vi är världsbäst! Trots fiffel och båg täljer Volkswagen guld med kniv. Handelsblatt påtalar kontrasten mellan lönsamheten och börsvärdet hos Tesla, och ser förtröstansfullt på en framtid med elbilar. Samtidigt klagar gemene man över att det är kalifornierna som får ersättning för att ha blivit lurade med falska föroreningsmätningar. Själv sitter man på en VW-diesel man inte längre får köra fram till hemgatan i Stuttgart, där smogvärdena är som värst i Tyskland.

Då mjölk såldes som mjölk. Då borde det inte förvåna att Die Grünen blivit jämnstora med CDU, i die Sonntagsfrage, alltså den varje söndag återkommande gallupen där frågan lyder ”vem skulle du rösta på, om det vore Bundestagsval nu?”. Den gröne Robert Habeck gör sitt bästa att tona ner förväntningarna, ”frågan om kanslerkandidaturen är inte aktuell nu”. Ur nordisk synvinkel är Habeck sympatisk; han låter sig tidvis intervjuas på nästintill accentfri danska, barnen har gått i dansk skola. Han vore ingen främmande fågel för oss norröver.

Ja och så Nobelpriset i litteratur! Handke, nix, inga bra. Måhända bra på ord, men inte på etik. Peter Handke, som är sloven på möderne, idealiserade länge Jugoslavien, ”där världen ännu var enkel och mjölk såldes som mjölk” (och inte som Arla, Valio eller Weihenstephan). Men så sålde slovenerna själen till tysk-österrikiska Mammon, och de enda som ännu hade en enkel och väst-oppositionell världsbild, det var serberna. På med rosenglasögonen! Det är korta versionen av hur Handke beskrivs av många. Själv läser jag med glädje Saša Stanišićs likaledes Jugoslavienbaserade Herkunft, som jag köpte innan han fick lokala tyska Finlandia-priset i litteratur. Han beskriver humoristiskt men tillika djupt sina tankar om sin egen bosniakisk-serbiska härkomst, och säger sig ha haft turen att ”bli förskonad från de serbiska våldsdåd Handke inte beskriver i sina verk”.

Och så skulle jag gärna läsa Lina Lund, som är för Tyskland det Anna-Lena Laurén är för Ryssland – en klassisk utrikeskorrespondent i bästa moderna tappning. Men även om Dagens Nyheters betalmur inte är för dyr, känns den för besvärlig att överstiga. Och i fallet Tyskland har jag ändå blivit min egen Möchtegern-utrikeskorrespondent.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*