En ohämmad teknofili kombinerad med mediers showbusinesslogik odlar totalitarism.

I augusti gav den radikale miljöfilosofen, -aktivisten och ekofascisten Pentti Linkola ut en självbiografi med kompromisslös civilisationskritik kryddad med paranoia inför teknik. Linkola menar att den moderna civilisationen gör fel i att lyfta fram människan som naturens självklara höjdpunkt.

Syftet med maskininlärning, smart teknik och artificiell intelligens är att göra livet enkelt, effektivt och intuitivt. Men tekniken kan tyvärr också fördumma. Ett konstant informationsflöde gör oss besatta av oss själva och av småsaker.

Detta påminde den amerikanska professorn, kulturkritikern och medieteoretikern Neil Postman (1931–2003) i den omdiskuterade Amusing Ourselves to Death: Public Discourse in the Age of Show Business (Underhållning till döds, 1985). Postman varnade för tevens lömska förmåga att reducera politik, utbildning och rentav religion till underhållning, en överordnad ideologi.

”Oavsett vad det är som presenteras och oavsett synvinkeln är förutsättningen att det visas för vår underhållning och vårt nöje … När det kulturella livet definieras som ständigt pågående underhållning, när det allvarliga offentliga samtalet förs på småbarnsspråk, när ett folk kort sagt förvandlas till publik och de offentliga angelägenheterna till vaudeville, då är det fara å färde och kulturen kan mycket väl gå under.”

Dagens samhälle präglas mer än någonsin av ständig underhållning. Vi låter oss förströs av trivialiteter i ett sorglöst rus. Vi stirrar fascinerat på skärmar och tillbringar en stor del av vår vakna tid med sociala medier, videosnuttar och spel i stället för att umgås med våra medmänniskor.

Samtidigt har politiken slutligen reducerats till en show. Ledarskap har ersatts av kändisskap. I Vita Huset sitter en man som personifierar ’underhållningens’ totala och slutgiltiga hegemoni. Enligt dokusåpans djävulska logik har kändisskapet likställts med nöje och därmed frigjort sig från allt som har med talang att göra.

Världens mäktigaste person tillåts vräka ur sig vad som helst – så länge det inte bara uppfattas som tråkigt. Det spelar ingen roll längre om en beslutsfattare (eller en fiktiv karaktär) talar sanning eller om budskapet tål moralisk granskning. Det enda som verkar betyda något i publikens ögon är förmågan att göra oss nyfikna, upprörda eller att få oss att skratta.

Ifall människan lär sig att älska det som håller henne fången så krävs inga totalitära maktmedel. Via ständig distraktion berövar våra skärmar vår förmåga att tänka (eller att behandla obehagliga känslor såsom leda). Då vi badar i information och fostras att avancera i banor av minsta möjliga motstånd så invaggas vi i passivitet. Tack vare smartmobiler och sociala medier behövs inga fängelsedörrar.

Otåliga konsumenter kräver allt kortare och mer lättsmälta ’nyheter’. Djuplodande analys har ersättas av snabba, ytliga och glättiga rubriker som skapar klick och vinster. Då vi är slappa och nedsövda slipper vi befatta oss med krångliga och förpliktigande ting som demokrati, medborgarskap eller framtiden. Den uppslukande, omedelbara och gränslösa digitala upplevelsen är kort och gott en fiende till djupt, kritiskt och kreativt tänkande.

”Revolutionen äter upp sina egna barn” är det mest kända citatet ur pjäsen Dantons död (1835) av dramatikern Georg Büchner, som beskriver den franska revolutionen under terrorns dagar.

Teknikens sociala konsekvenser kommer smygande: samhällets värderingar och normer stöps sakta om. Vad händer med webbens barn, de digitala infödingarna? Vad betyder mänsklighet och empati för individer som är ständigt sysselsatta och drogade i ytlig, digital berusning?