Finlands Näringsliv EK, facket, bankerna och pensionsförsäkringsbolagen hävdar alla att Finland har ett av Europas bästa pensionssystem.

Det lagstadgade systemet som skapades med de allra bästa intentionerna, har nu utvecklats till något som devalverats å det förfärligaste. Det är ingen överraskning att nämnda grupper hyllar systemet så länge det ger dem själva fantastisk profit. Hur?

1. Ledarna i vissa storföretag har säkrat höga löner och avsevärda lönelyft. Många fick 25 procent påökt 2013, långt mer än EK unnade vanligt folk. Det är möjligt tack vare ett nätverk av styrelsemedlemmar med interna kopplingar. Pensionsbolagen sitter i styrelserna i företag där de själva är delägare. Och ledarna för dessa företag sitter i pensionsbolagens styrelser.

2. Toppskiktet i facken sitter i pensionsbolagens styrelser och olika kommittéer, där de förtjänar flerfaldigt mer än i reguljära jobb. Jag påstår inte att det lockar dem att godkänna villkor som inte alla gånger gagnar vanliga arbetare. Problemet är de saknar tillräckliga insikter i vad som sker, och hursomhelst vågar de inte påverka eller förbättra systemet. Den som gungar båten kan mista sin position.

3. Banker, fondförvaltare och mäklare lever gott på det finska systemet. De sju stora pensionsförsäkringsbolagen må vara stora enligt finska mått, men de förblir relativt små, internationellt. De varken vill – eller i vissa fall ens kan – försöka minimera styrelse- och mäklararvoden. De europeiska, amerikanska och asiatiska institutionella investerarjättarna pressar arvodena till en verkligt låg nivå, jämfört med de

finska. Då pensionspengarna splittras mellan många enheter betalar du och jag högre arvoden.

4. Toppledningen i alla sju pensionsfonder har stora löner och bonusar. Jag är övertygad om att de alla anlitat samma konsultbyrå – med samma ’klipp ut – klistra in’ PowerPoint-framställning: ”Direktörernas Lönevillkor I De Stora Pensionsförsäkringsbolagen”. Jag ser framför mig hur de lysande siffrorna blixtrar i styrelseledamöternas ögon. Ilmarinen får se Varmas siffror, och så vidare. I stället för en enda välavlönad ledargrupp betalar vi för sju gånger så många män och kvinnor – varav ingen någonsin jobbat utomlands.

Får jag påpeka att Dagens Industri publicerade pensionsfondernas ledarlöner den 19 mars 2014. Siffrorna för AP1 (första AP-fonden), AP2, AP3 och AP4 låg alla mellan 150 000 och 360 000 euro. Detta är ungefär hälften av vad de finländska pensionsbossarna får.

Sveriges Finansdepartement funderar på att slå ihop AP-fonderna till en enda – man vill trimma kostnaderna och förbättra effektiviteten. Det är besynnerligt att samma diskussion inte förs i Finland. Alla finska företag försöker strömlinjeforma verksamheten och skära bort onödiga kostnader, men det är knäpptyst kring tanken att effektivera pensionssystemet.

Ovanstående punkter förklarar varför ingenting händer. Det finns helt enkelt för många egenintressen som förhindrar en grundlig och djupare diskussion. Detta ligger förvillande nära korruption, definierat i icke-juridisk bemärkelse – “moral deterioration; perversion from the original state”, enligt min tillförlitliga Oxford English Dictionary från 1951.

Patienten mår illa. Vad är mitt recept? Alla lagstadgade offentliga och privata pensionsbolag borde läggas ner och alla pensioner borde slås samman till Finlands Pensionsfondsverk med minsta möjliga antal anställda.

Gör som Norge eller Singapore, två länder med något mindre befolkning men mycket mer pengar att förvalta. Deras pensionsverk har stort investeringskunnande och omfattande erfarenhet.

Jag har jobbat med båda länderna och sett hur de utvecklat högeffektiva investeringsorganisationer som marknaderna avundas. En sak är iögonenfallande: dessa länder använder pensionsmedlen för att stötta de egna nationernas ekonomiska och samhällsstrategier på lång sikt. Det är sannerligen inte fallet i Finland.

Fusionsfördelarna vore enorma:

1. Kostnaderna för det lagstadgade pensionssystemet minskar med minst 500 miljoner euro per år.

2. Överlopps styrelsemedlemmar gallras bort, med en kraftig reduktion av toppledare. Låt dem söka jobb utomlands eftersom de ju alla anses uppfylla kraven för London, Frankfurt, Paris och New York…

3. Risken för moraliska tvivelaktigheter (moral hazard) minimeras. En organisations beteende påverkas av vetskapen om att eventuella kostnader ligger på en annan part. Cheferna tar onödiga risker då de är skyddade från konsekvenserna av dåligt beslutsfattande.

4. Vanliga medborgare får högre pensioner.

5. Viktigast av allt: pengarna kunde användas att stötta vårt land strategiskt på en globaliserad marknad. Dagens behov är mycket olika gårdagens. Vi måste säkra nästa generations resurser, kompetens och kunnande – som behövs i den globala konkurrensen.