Riv pensionsbolagen

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Finlands Näringsliv EK, facket, bankerna och pensionsförsäkringsbolagen hävdar alla att Finland har ett av Europas bästa pensionssystem.

Det lagstadgade systemet som skapades med de allra bästa intentionerna, har nu utvecklats till något som devalverats å det förfärligaste. Det är ingen överraskning att nämnda grupper hyllar systemet så länge det ger dem själva fantastisk profit. Hur?

1. Ledarna i vissa storföretag har säkrat höga löner och avsevärda lönelyft. Många fick 25 procent påökt 2013, långt mer än EK unnade vanligt folk. Det är möjligt tack vare ett nätverk av styrelsemedlemmar med interna kopplingar. Pensionsbolagen sitter i styrelserna i företag där de själva är delägare. Och ledarna för dessa företag sitter i pensionsbolagens styrelser.

2. Toppskiktet i facken sitter i pensionsbolagens styrelser och olika kommittéer, där de förtjänar flerfaldigt mer än i reguljära jobb. Jag påstår inte att det lockar dem att godkänna villkor som inte alla gånger gagnar vanliga arbetare. Problemet är de saknar tillräckliga insikter i vad som sker, och hursomhelst vågar de inte påverka eller förbättra systemet. Den som gungar båten kan mista sin position.

3. Banker, fondförvaltare och mäklare lever gott på det finska systemet. De sju stora pensionsförsäkringsbolagen må vara stora enligt finska mått, men de förblir relativt små, internationellt. De varken vill – eller i vissa fall ens kan – försöka minimera styrelse- och mäklararvoden. De europeiska, amerikanska och asiatiska institutionella investerarjättarna pressar arvodena till en verkligt låg nivå, jämfört med de
finska. Då pensionspengarna splittras mellan många enheter betalar du och jag högre arvoden.

4. Toppledningen i alla sju pensionsfonder har stora löner och bonusar. Jag är övertygad om att de alla anlitat samma konsultbyrå – med samma ’klipp ut – klistra in’ PowerPoint-framställning: ”Direktörernas Lönevillkor I De Stora Pensionsförsäkringsbolagen”. Jag ser framför mig hur de lysande siffrorna blixtrar i styrelseledamöternas ögon. Ilmarinen får se Varmas siffror, och så vidare. I stället för en enda välavlönad ledargrupp betalar vi för sju gånger så många män och kvinnor – varav ingen någonsin jobbat utomlands.

Får jag påpeka att Dagens Industri publicerade pensionsfondernas ledarlöner den 19 mars 2014. Siffrorna för AP1 (första AP-fonden), AP2, AP3 och AP4 låg alla mellan 150 000 och 360 000 euro. Detta är ungefär hälften av vad de finländska pensionsbossarna får.

Sveriges Finansdepartement funderar på att slå ihop AP-fonderna till en enda – man vill trimma kostnaderna och förbättra effektiviteten. Det är besynnerligt att samma diskussion inte förs i Finland. Alla finska företag försöker strömlinjeforma verksamheten och skära bort onödiga kostnader, men det är knäpptyst kring tanken att effektivera pensionssystemet.

Ovanstående punkter förklarar varför ingenting händer. Det finns helt enkelt för många egenintressen som förhindrar en grundlig och djupare diskussion. Detta ligger förvillande nära korruption, definierat i icke-juridisk bemärkelse – “moral deterioration; perversion from the original state”, enligt min tillförlitliga Oxford English Dictionary från 1951.

Patienten mår illa. Vad är mitt recept? Alla lagstadgade offentliga och privata pensionsbolag borde läggas ner och alla pensioner borde slås samman till Finlands Pensionsfondsverk med minsta möjliga antal anställda.

Gör som Norge eller Singapore, två länder med något mindre befolkning men mycket mer pengar att förvalta. Deras pensionsverk har stort investeringskunnande och omfattande erfarenhet.

Jag har jobbat med båda länderna och sett hur de utvecklat högeffektiva investeringsorganisationer som marknaderna avundas. En sak är iögonenfallande: dessa länder använder pensionsmedlen för att stötta de egna nationernas ekonomiska och samhällsstrategier på lång sikt. Det är sannerligen inte fallet i Finland.
Fusionsfördelarna vore enorma:

1. Kostnaderna för det lagstadgade pensionssystemet minskar med minst 500 miljoner euro per år.

2. Överlopps styrelsemedlemmar gallras bort, med en kraftig reduktion av toppledare. Låt dem söka jobb utomlands eftersom de ju alla anses uppfylla kraven för London, Frankfurt, Paris och New York…

3. Risken för moraliska tvivelaktigheter (moral hazard) minimeras. En organisations beteende påverkas av vetskapen om att eventuella kostnader ligger på en annan part. Cheferna tar onödiga risker då de är skyddade från konsekvenserna av dåligt beslutsfattande.

4. Vanliga medborgare får högre pensioner.

5. Viktigast av allt: pengarna kunde användas att stötta vårt land strategiskt på en globaliserad marknad. Dagens behov är mycket olika gårdagens. Vi måste säkra nästa generations resurser, kompetens och kunnande – som behövs i den globala konkurrensen.

Dela:

3 comments

  • Wilhelm Backlund skriver:

    Socialisera inte det privata pensionssystemet i Finland

    I sin kolumn i Forums nummer 4-2014 förespråkar Nicholas Anderson att “alla lagstadgade offentliga och privata pensionsbolag borde läggas ner och alla pensioner borde slås samman till Finlands Pensionsfondsverk med minsta möjliga
    antal anställda”.

    Han ondgör sig över mångdubbel administration och onödiga kostnader samt antyder att systemet är korrumperat. Han hävdar att företagsledare, fackliga beslutsfattare samt ledning och anställda i pensionsbolag skor sig på pensionärernas
    bekostnad. Som modeller för sin lösning tar han Norge och Singapore.

    Både jämförelsen och slutsatsen haltar betänkligt.

    Det finländska pensionssystemet har byggts upp endast och uteslutande för att trygga arbetspensioner och arbetshälsa, inget annat. Systemet har tre delar, en statlig, en kommunal och en privat. Det privata systemet sköts av pensionsbolag, pensionskassor och pensionsstiftelser. I den privata sektorn
    tror man att fri konkurrens är effektivare än monopol. Givet att arbetsgivarna och arbetstagarna finansierar det privata pensionssystemet är det dessutom ganska rimligt att de ser över hur pensionerna och deras medel sköts.

    När Andersson jämför löner och ersättningar i olika länder förbiser han att ett finländskt pensionsbolag inte enbart är en fond. Pensionsbolagen sköter beräkningar och utbetalningar av pensioner, stöder rehabilitering och arbetshälsa.

    T.ex. av Varmas ca 550 anställda är bara ca 70 involverade i
    placeringsverksamheten. Därför är ansvaret för en vd i ett finländskt pensionsbolag inte att jämföra med en placeringsdirektör i en AP-fond.

    Varken Singapores eller Norges fonder är pensionsfonder. Båda ländernas fonder är baserade på statliga överskott som fonderats för så kallade framtida behov. Norges statliga
    pensionsfonder, tidigare Petroleum fonden och Folketryggdfonden omprofilerades till s.k. pensionsfonder 2006. Ingendera betalar ut ett öre i pensioner.

    Däremot täcks eventuella budgetunderskott från fondernas kapital. The Government of Singapore Investment Corporation (GIC) har inte heller någonting med pensioner att göra. Dess uppgift är att förvalta Singapores utlänska reserver för nuvarande och kommande generationer. GIC förvaltar ca 4 gånger mer investeringar än Varma men har ca 17 gånger fler anställda.

    Att sedan stater väljer ett monopolistiskt system, trots de uppenbara brister detta medför, är kanske inte så förvånansvärt. Det har man gjort i Finland också när det gäller det statliga systemet förvaltas av och det kommunala systemet, vilka
    förvaltas av VER respektive KEVA. GIC och de Norska ”pensions”-fonderna kan därför inte jämföras med det privata pensionssystemet i Finland. De kan snarare jämföras med Solidium. Statligt sparande med luddiga mål om att göra gott i
    framtiden och underkastade växlande politiska ambitioner.

    Vad Anderson förespråkar är en enorm tvångsannektering av privata pensionsmedel. Gör inte det.

    Wilhelm Backlund
    Director, Fixed Income, Currency and Commodities
    Varma Mutual Pension Insurance Company

    • Nicholas Anderson skriver:

      The reply from Varma to my column is the old piece of corporate
      propaganda that the pension companies keep repeating. I should thank them for
      making my reply to them so much easier!

      The first and most alarming assertion they make is that they
      are “private” pension companies. To talk of socializing the pension system is
      just scare tactics of the cheapest kind. The Finnish statutory pension
      companies are anything but private because they are created, regulated and
      protected by special laws. Their operations are basically guaranteed by
      taxpayers. Their administration is a mix of civil servants and politically
      active people who represent “the people”. They do have a few investment managers
      like Mr. Backlund, but they are in a clear minority. They like to think that
      they are private but private interests have hijacked the whole system for their
      own benefit. That is one of the reasons why I am proposing radical renovation.
      The other reasons are that they really are too small to be cost efficient and,
      as stated in my column, their administration is guided by interests that are
      not necessarily aligned to those of the beneficiaries, the ordinary working
      folk. The recent article in HS “Hyvätuloisten vanhuusturva” on 1.5.2014 written
      by Tuomo Pietiläinen is a good example of this situation.

      Secondly, they write about Singapore’s Government Investment
      Fund, which has nothing to do with pensions in Singapore. In my column I was referring
      to the Central Provident Fund (CPF), which is an outstanding pension system
      well integrated with housing mortgages, health care and care of the elderly. This
      is an example of a winner, the best parts of which could easily be implemented
      here in Finland. Naturally the pension companies will object they always do
      since they would lose their special privileges.

      Thirdly, the Norwegians have created a cost efficient system
      based on their huge volumes of money under management. This week they announced
      that their asset management system will change from JP Morgan to Citibank. I
      expect that the absolute costs and the cost reduction that the Finnish pension
      companies can only dream about.

      • Wilhelm Backlund skriver:

        Indeed the Singaporean CPF is guaranteed by the government.
        Actually the government guarantees go as far as guaranteeing a minimum
        return on the assets.

        However the idea that the Finnish private pension system is in any way or form guaranteed by the government or sponsored by
        taxpayers is a total misconception. The reason it was made statutory was
        that both employers and employees wanted the system to be comprehensive and needed the government to enforce the enrolment of all employers.

        The neo-corporatist nature of the system has proven to be a
        two-edged sword. The political involvement has, from time to time, been intense and self-proclaimed stakeholders have cast their greedy eyes on the assets.

        The facts remain: The system is private. Both assets and liabilities are private and there is no public-sector guarantee, neither implicit nor explicit.

        P.S. The thoughts expressed here are my own and do not constitute a reply from my employer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*