Rödgrön röra

Det är sorgligt beställt med socialdemokratin. Och det är ingen glädjekälla, ens för de frisinnat borgerliga. Sossarna har utgjort en bra motpol: en kontrollerad mängd populism, ett rationellt fundament baserat på sunda, förståeliga värderingar och en beredskap till ansvarstagande i svåra situationer ledde till en samhällelig balans. Den har nu rubbats.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Förfallet måste ha sameuropeiska rötter, för knappast är det en slump att sossemisär råder samtidigt i de två länder vars politik jag följer, Tyskland och Finland. Ännu för ett år sedan funderade man i Tyskland på allvar huruvida man moraliskt och politiskt kunde överväga en röd-röd-grön regeringsbas. I Bundestag fattas nu hela 66 ledamöter från en majoritet för motsvarigheterna till sossar, vänsterförbundare och gröna.

Hundhuvud. Vid Bundestagsvalet i september 2017 uppstod en politisk konstellation som förväntades bilda en koalition med ett namn inspirerat av Jamaikas flagga: svarta kristdemokrater, gula liberaler och så de gröna. Hårda sonderingar fick till en början fronterna att luckras upp, tills liberalernas Christian Lindner marscherade ut, av omsorg om sitt partis bästa. Före det hade de gröna lyckats göra sin ekologiska argumentation salongsfähig och förhandlat fram ett program som få hade trott att trätobröderna i det konservativa bayerska CSU skulle gå med på.

Men nu ligger fokus igen på socialdemokraterna. De har i opinionsmätningarna dykt ned under 20 procent, från att ännu 2005 under regeringen Schröder haft en bit över 40 procent av förbundsdagsledamöterna, fler är CDU och CSU tillsammans. Orsaken till att partiet på drygt ett decennium krympt med mer än hälften ligger i det regeringsansvar man burit som juniorpartner i Merkels kabinett. Man har fått bära hundhuvudet för de negativa besluten, medan Merkel lyckats skörda de lagrar som stått att skörda.

Taktik. Inte att undra på att bränt barn skyr elden. Vi går i opposition, förklarade kanslerskandidaten Martin Schulz ännu under valnatten i september. Att ytterligare en gång sätta landet framom partiet skulle tillföra SPD alltför stor skada. Ett enigt parti konstaterade att mer kontrast mot CDU/CSU behövs, och att åtta år av GroKo-alternativlöshet (stor koalition då inga andra alternativ finns) bara skulle leda till ytterligare nedgång för SPD.

Men det var i september. Tvärtemot alla profetior och försäkranden ser det nu ut att bli igen en ny Große Koalition, hur stor den nu sedan är, då de två ”stora” partierna på tolv år krympt från 83 procent av antalet ledamöter till 56 procent. Nya partiordförande Andrea Nahles håller brandtal med sensmoralen att alternativet i form av nyval vore etter värre. Förmodligen har hon rätt. Martin Schulz skulle behöva bytas ut. Partiet är trött och inte redo för valkamp. Understödet har dalat ytterligare sedan katastrofvalet i september.

Det finns visst alternativ. Själv drivs jag inte primärt av omsorg om SPD, utan undrar mest vad som vore bra för Tyskland och för Europa, efter det valresultat vi fick för över fyra månader sedan. Visst kan jag en stund glädja mig åt att Merkel klämmer fram åtminstone en läpparnas bekännelse för miljön och för ett humant, rättvist, frihetligt samhälle. Men status quo rör sig inte ur fläcken. Dieselavgaserna förpestar fortsättningsvis de tyska innerstäderna. Fabriksdjurhållning stöds av staten, och mängden insekter har minskat med tre fjärdedelar på trettio år. De 45 rikaste äger mer än de 41 miljoner fattigaste tyskarna.

Så det är ju inte som om socialdemokratin inte längre skulle behövas. Det europeiska folkväldet har anpassat sig till marknadskrafterna, när logiken skulle kräva det motsatta. Ett samhälle som tar ansvar för gamla och sjuka kan inte de facto subventionera de industrier som gör folk sjuka, utan måste tygla alkohol-, socker-, agrar- och automobillobbyn och därmed stoppa spontanprivatiseringen av allmän egendom. Fast det är enklare sagt än gjort. Det finns enklare konflikter att torgföra, varför Alternative für Deutschland lyckats fånga upp de proteströster som mer konstruktivt kunde företrädas av SPD. Intellektuella hipstrar som vuxit upp på Theodor Adorno, Jürgen Habermas och Hannah Arendt tilltalar inte samhällets utsatta.

Radikalt är realistiskt. Men det Carl Bildt i tiden kallade ”rödgrön röra” har ännu inte tjänat ut sin roll. Och fastän de gröna i Tyskland bara är det sjätte största partiet, med futtiga 9 procent av väljarna, kan de utgöra impulsen till en grundläggande förnyelse. Baden-Württemberg, hemlandet för Mercedes-Benz, regeras sedan länge av den gröne pragmatikern Winfried Kretschmann, som tagit grön ultrarealpolitik till nya nivåer. Den nyvalde ordföranden för de gröna, schleswig-holsteinaren Robert Habeck, verkar lyckas med konststycket att krydda realpolitiken från Stuttgart med en dos välbehövlig radikalism och ideologi. ”Framtidsfrågorna är radikala. Det radikala är det nya realistiska.”

Mitt hopp står till att de gröna ska lyckas engagera sina väljare och samtidigt utgöra en inspirationskälla för sina sossebröder att skapa trovärdighet i de väljarskaror som nu valt populister framom ledare värdiga sitt uppdrag. För jag föredrar rödgrön röra framom brun sörja med blå fernissa.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*