Ropar varg för döva öron? Efter den baltiska bankkraschen 2008 verkar läget – till pappers – i dag mer stabilt för de stora svenska finanshusen. Men vilka lärdomar har de dragit?

Iögonenfallande. Swedbanks skyskrapa syns över stora delar av centrala Riga, vilket bidrog till den allmänna förargelsen mot banken när den slog till mot de många låntagarna under krisen 2008. Foto: Mostphotos

De svenska storbanker som efter Lehman Brothers­krisen 2008 var ordentligt i gungning i Baltikum efter vårdslös utlåning har i dag en större utlåning i de tre länderna än vid krisens utbrott för tio år sedan. I dag klarar bankerna reningsbad även vid tuffa stresstester.

Framför allt var det Swedbank med ursprung i sparbanksrörelsen och i viss mån SEB, ägardominerad av familjen Wallenberg, som hade expanderat för snabbt och på lösa boliner i Baltikum.

Sparbanksrörelsen fick efter Sovjetunionens kollaps snabbt marknadsandelar på 55–80 procent i Estland och Lettland.  Lägre blev det i Litauen där konkurrensen var hårdare från danskar och kanadensare. Sparbanks­rörelsens affärsbank som senare kom att heta Swedbank började med köpet av Hansapank, ett litet växlingskontor i centrala Tallinn som dragits igång redan i början av 1990-talet.

Många turister passerade dagligen och det lilla kontoret utvecklades på kort tid till affärsbank med svenskarnas hjälp. Billiga lån gavs till både hushåll och företag utan någon verklig kreditgranskning, skuldberget växte snabbt. Låntagaren erbjöds ofta vid köp av hus eller lägenhet att låna 115 procent av priset för att kunna köpa möbler, ibland bil. Fastighetspriserna ökade också kraftigt.

I Riga köptes en mindre bank, bytte namn till Swedbank och snabbt byggdes en skyskrapa invid floden Daugava som flyter genom centrala staden. Tornet med logotypen syns över större delen av centrum.

Men den blev också en symbol för roffarkapitalismen när banken tvingades börja kräva in räntor och amorteringar från folk i alla samhällsklasser som saknade möjlighet att betala.

Fingrarna djupt i smeten. Swedbank var en central aktör i det finansiella förspel som utmynnade i bankkrisen som ruskade om Baltikum för 10 år sedan. Foto: Mostphotos/Roland Magnusson

Optimistiskt EU-inträde. Efter några år av kraftiga åtstramningar i den ekonomiska politiken vände ländernas ekonomier uppåt igen med höga tillväxttal, över 8 procent i genomsnitt årligen (från låga tal), till vilket en ny optimism vid EU-anslutningen 2004 bidrog.

Året innan var Estlands BNP per capita endast 44 procent av EU-genomsnittet, Lettlands 39 och Litauens 42 procent. Detta efter några års produktivitetsförbättringar med cirka 6 procent årligen.

Det dröjde till 2011 innan Estland anslöt sig till EMU, 2014 Lettland och Litauen 2015 med nya krav.

Tågordningen visar när länderna ansågs ha fått ordning på ekonomin. Men innan dess hade svenska bankerna både bland politiker och folkopinion fått skulden för att starkt ha bidragit till att rasera ekonomin i länderna och för flertalet hushåll.

Sveriges Riksbank sammanställde 2010 de fyra svenska storbankernas engagemang i Baltikum till cirka 400 miljarder kronor.  Av dessa var det främst Swedbank och SEB som blev jättar med tillsammans 80 procent av den totala bankmarknaden i Estland, 60 procent av den lettiska och 55 procent av den litauiska.

Av Swedbanks totala utlåning fanns då 16 procent i Baltikum, för SEB 13 procent, och för Nordea måttliga 3 procent. Deras kreditförluster blev 27 miljarder kronor i de tre länderna under 2009, hela 50 miljarder under 2010.

Förlusterna kan ställas mot de två största bankernas totala primärkapital 185 miljarder, därav i Baltikum 27 miljarder kronor.

Av de 400 miljarderna i utlåning i Baltikum fanns cirka 320 miljarder i euro som nästan uteslutande var upplånade på den internationella kapitalmarknaden.

Den snabba tillväxten i de tre länderna med årliga kraftiga löneökningar gjorde att deras bytesbalanser snart uppgick till minus cirka 25 procent av deras BNP, något lägre i Litauen. Internationella valutafonden IMF kom snart till uppfattningen att detta inte var hållbart.

Konkurrenskraften blev utarmad, bubblor uppstod i fastighetssektorn, efterfrågan på ländernas exportvaror minskade till följd av den internationella krisen. BNP minskade närmare 20 procent, budgetunderskotten ökade kraftigt, valutareserverna försvann, reallönerna minskade, arbetslösheten steg, fastighetspriserna kollapsade och antalet låntagare som fick problem att betala på sina lån ökade.

Henric Borgström text

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*