Seniorrebell

För att hedra minnet av Jörn Donner (1933–2020) publicerar vi här i sin helhet den profilintervju som ursprungligen utgavs i Affärsmagasinet Forum  7/2017.

Jörn Donner anlägger moteld mot Finlands självskryt och hajp kring 100-årsjubileet. Och vägrar samtidigt att gå i pension.

Torsten Fagerholm text

Karl Vilhjálmsson foto

Vi sitter ner en sommarförmiddag i Jörn Donners arbetsrum på Norra Kajen i Helsingfors, huset som hans farfar Otto Donner i tiderna lät bygga efter att han flyttade hit från Gamlakarleby 1855.

Du är författare, regissör och politiker – i den ordningen?

”Det är väl ungefär den lämpliga ordningen. Jag har ingen särskild fritid, jag jobbar … begreppet fritid är främmande för mig. Jag läser väldigt mycket, somliga skulle kalla det fritid.”

Jörn Donner är 84 år. För 50 år sedan beskrev han brytningsskedet inom glesbygden och industrialiseringen i ”Nya boken om vårt land”, inspirerad av Zacharias Topelius folkskoleklassiker ”Boken om vårt land” (1875) som bidrog till uppbyggandet av en nationell identitet.

Under jubileumsåret är Donner tillbaka på barrikaderna med pamfletten SuomiFinland som smädar landets regering, inåtvända mentalitet, njugga invandrarpolitik och överdrivna flaggningsseder. I september kommer en modern uppföljare till den skandal­omsusade och censurerade dokumentären ”Perkele – bilder från Finland” från 1971.

Jörn Donner

Vad föder sådana kritiska reflexer hos en 84-åring?

”Det är kanske banalt att säga att impulsen skulle vara leda. Men på sätt och vis drivs jag av tilltagande leda vid Finlands politiska konstellation och regering.”

Hela sin karriär har Donner orädd redovisat vad han tycker. Tajmingen för nid­skriften är ingen tillfällighet.

”Det är för mycket hajp kring jubileet. Jag är inte den enda som har frågat sig hur vår självständighet egentligen tillskapades. Dessutom ville jag anlägga lite moteld till allt självskryt.”

Du verkar allergisk för flaggviftande?

”Jo. Jag är lite rädd för den finska nationalismen som den praktiseras i dag, med en uteslutande inställning till invandring. Samtidigt stärks vår attraktionskraft inte av terminsavgifter för studerande utanför EU. Därtill har vi den eviga språkfrågan. Jag har ett starkt intryck av att man vill att svenskan ska försvinna från skolorna helt och hållet. Konsekvenserna har Helsingin Sanomat beskrivit i sina ledare: brain drain. Det råder en vantro att engelskan är det enda språk man ska lära sig.”

Agrar stjärt. Samtidigt som Donner utan att tveka definierar sig själv som europé så riktar han sin udd mot vad han kallar för Center­partiets ”motbjudande” regionalpolitik.

”Vi är ett geografiskt rätt stort men glest befolkat land. Inom regionalpolitiken inbillar man sig falskt att landsbygden kan bevaras som den är i all evighet. Det kostar samhället enorma summor. Det är omöjligt att på samma villkor erbjuda samma förmåner överallt i landet. Något överdrivet är det samma som att säga att det borde finnas en neurokirurgisk klinik i varje småstad, trots att verkligheten ger täckning för fyra-fem större orter. Frågorna kring språk och centralsjukhus är såtillvida av sekundär betydelse.”

Donner beskriver Finland som en undanskymd fläck på världskartan med ett växande beroende av omvärlden. Vi har inte råd att innesluta oss själva.

Kosmopolitisk arbetsnarkoman. Då man går sina egna vägar sker det ibland på sidospår och kan visserligen leda vilse. Men få har ett så långt perspektiv som den egensinnigt subjektive Jörn Donner.

Som debattör gillar du som känt att dundra. Utgör din sarkasm fördold kärlek?

”Vid 84 år jag så pass gammal att jag har gett upp alla överväganden om att permanent flytta utomlands. Det beror mycket på mina jobb som gör det omöjligt att hålla sig långt borta härifrån. Jag är van vid det här samhället, dessutom vore det jobbigt att bygga upp nya sociala mönster ifall jag flyttade till Sverige. Jag tror inte jag har kapacitet till det längre.”

Ett retsamt citat ur SuomiFinland lyder: ”Finland är inte världens navel, snarare dess stjärt”. Samtidigt medger Donner:

”Finland är ett utomordentligt fridfullt samhälle, så glesbebyggt. Helsingfors känns som en liten by. Världens storstäder och folkvimmel har sin charm, men kan vara jobbiga också.”

Kosmopolitisk arbetsnarkoman. Då man går sina egna vägar sker det ibland på sidospår och kan visserligen leda vilse. Men få har ett så långt perspektiv som den egensinnigt subjektive Jörn Donner.

Enögd historiebild. En finländsk arvsynd är tendensen till navelskådande.

”Finland är inåtvänt. Kanske handlar det om okunskap, kanske ointresse. Finland har en stark revirkänsla sedan kriget. Det är frapperande hur vi stöter bort människor från andra länder och språkgrupper. Men det gället inte bara Finland – se på brexit där väljarna tror att utträdet ska lösa frågan om invandring.”

Samtidigt låtsas Finland som om det regnar vad gäller vår ekonomiska framgångshistoria med företagsamma invandrare som har byggt upp bolag som Enso Gutzeit (Stora Enso) och Finlayson.

”Vi finländare tror vi är lyckligt lottade eftersom landet är etniskt sammanhållet. Men det är delvis också en illusion. Många framgångsrika finlandssvenskar har kommit från Tyskland, Schweiz, Ryssland eller Sverige. Sammanfattningsvis tycker jag att de som har makten just nu har fått det lite om bakfoten.”

Utifrån sett ter sig Sveriges kollektiva självbild utåtriktad, trygg och med en positiv inställning till modernitet och framtiden. Medan svensken hyser en spontan vilja att öppet ta till sig nya saker framstår finnen som tillbakablickande, inåtriktad och ängslig.

”Men visst finns drag av samma nationalism i Sverige med kungahus och sport. Ett bra motexempel är ändå Zlatan som deklamerar ’Du gamla, du fria’. Volvo är ’Made by Sweden’ men ägs av kineser.”

Jubileumsversionen av den söndertjatade filmen Okänd Soldat avfärdar Donner som ”urlöjlig, att förlora fortsättningskriget en tredje gång  …”

Donner verkar nästan idealisera Sverige, ett land som han beskriver som mer utvecklat, kulturellt och fördomsfritt än Finland – vars folk föreställer sig att man kan klara sig utan andra.

”Det råder en smått absurd motsats med grannar som Sverige, ett av världens mest utvecklade länder, samt Ryssland. Sverige ligger före oss i de flesta avseenden. Finland är en provins – men nog kan man vara världsmedveten i en provins också.”

Försoningen får vänta. Närmare 70 år efter att Donner inledde sin karriär som arg, ung man i Ny Tid visar han inga tecken på ålderdomens jämnmod.

”Jag är arbetsam. Det skulle ge mig en känsla av tomhet om jag inte hade något att syssla med. Jag har full rätt att vara pensionär så mycket jag vill – men jag vill inte. Jag blir pensionär då någon tvingar mig till det.”

Inför dylik hyperproduktivitet slås man själv av en lat och tafatt känsla. Tänk om alla kunde gå på som ånglok, det skulle återställa Finlands konkurrenskraft i en handvändning.

Varifrån kommer din maniska seghet och arbetstakt?

”Där kommer vi till befolkningens åldrande. Vem ska ta hand om den växande gruppen åldringar? Att sätta en absolut gräns för pensionering vid 68 år – jag känner många som vill fortsätta jobba. Balettdansöser kan inte dansa i evighet och visst finns fysiskt tunga jobb som murare. Jag är oerhört privilegierad. Fysiskt är jag inte i samma form, men jag kan skriva och göra filmer, visserligen i anspråkslös skala.”

Under sommaren åkte Donner till Fårö för att göra en minnesfilm om Ingmar Bergman med anledning av det 2018 har förflutit 100 år sen filmlegendens födelse. Därtill kallar en filmjury i Moskva.

Är hemligheten sittmuskler?

”Eventuellt kommer det från barndomen. Jag var yngst av fem syskon. Jag ville revanschera mig, visa vad jag kan, men inte på ett ortodoxt sätt. Min så kallade karriär har varit som en fruktkompott. Jag har suttit i riksdagen och Europaparlamentet och som vd för Svenska Filminstitutet. Jag har också varit operativt involverad i en företagssanering av Marimekko. Inte för att jag fick några pengar för det, men det är en annan sak.”

Rör om i soppan. Inför kommunalvalet i våras citerade Donner påven Johannes XXIII i ett pressmeddelande: ”Män är som viner. Vissa blir ättika, de bästa blir med tiden bara bättre.”

Ändå tonar han ner sin roll som nyinvald i Helsingfors stadsfullmäktige. Efter valdagen stod det att läsa på hans officiella Facebookkonto: ”Invald./ Perkele. 969 röster/ 969 melkein kuin elokuvani 69.”

”Jag vill gärna notera att mitt väljarstöd var mycket lågt. Som helsingforsare får jag en utsiktspunkt i en dynamisk period. Men för den skull behöver man inte sitta någonstans i ett hörn på stadshusets festsal då svenska kungen kommer på besök. Det är lätt att tacka nej till sånt där skit.”

Donner är van vid att väcka känslor, skava och irritera, och har tidigare kallat sig för en ”antiborgerlig borgare”.

”Antiborgerlig är jag eftersom jag inte uppfyller konventionerna särskilt väl. Jag har inget emot att kallas borgare, framförallt om man sätter till något: medborgare. På franska citoyen, på tyska Bürger. Det finns mycket att kritisera i den borgerliga traditionen, men också mycket bra. Nämligen den protestantiska arbetsetiken.”

Just detta diskuterade Donner en gång med Olof Palme.

”Han påstod att den protestantiska arbetsetiken inte berör jobbarna. Han var själv kritisk till att associeras med det borgerliga, även om han var barn av establishment. Då jag var 18 skulle jag inte ha kallat mig för borgare. Men folk måste väl ha rätt att förändras.”

Papparoll. Donner har inte varit någon mjukis-pappa. Hans egen pappa Kai dog då Jörn var två år gammal. Uppfostran av utom-äktenskapliga barn har Donner överlåtit åt mammorna. Det äldsta barnet, som redan har fyllt 60, träffar han sällan.

Då sonen Daniel föddes 1988 var Donner däremot den första manliga riksdagsledamoten som blev föräldraledig.

”Visserligen som en demonstration, under en kort period”.

Vid tredje äktenskapet, på tröskeln till 60, verkade Donner redo för papparollen och skjutsade sönerna till fotbollsträningar.

”Min första skilsmässa kom i ett tidigt skede, sen bodde jag länge i Sverige. Då jag blev far på äldre dar tänkte jag att jag skulle ta hand om sönerna som fäder gör, med sport och liknande.”

Du har överlevt prostata- och lungcancer. När insåg du att du gillar att leva mer än att röka?

”Tyvärr fortsatte jag röka efter prostata-cancern, men jag slutade efter den första lungoperationen 2006–2007. Efter det har jag tagit en cigarett då och då.”

Lungcancern har medfört två återfall, senast i december.

”Jag har inget emot att leva, och jag lever ett relativt hälsosamt liv. Men jag vet att min tid är begränsad. Min bror fyllde nyss 90, han är alldeles fit for fight. Min syster är 93 och tyvärr sjuklig.”

Konsten att avstå. I hörnet av Donners 109 kvadratmeter stora lägenhet med havsutsikt står en roddmaskin.

När kommer den i bruk, då tanken går i stå …?

”Det är precis vad jag tänkte! Jag har nog rott i dag också.”

Hur blickar du tillbaka på vändpunkter i karriären?

”De inträffar närmast då man avstår eller slutar. Jag slutade med riksdagen 2015 (debuten skedde 1987, reds.anm.), jag orkade inte mer. Jag sa upp mig från Svenska Filminstitutet 1982 (där han jobbat som vd sedan 1978, reds.anm.) eftersom jag inte ville förbli bosatt i Stockholm resten av livet.”

Samtidigt kan det personliga avgöra.

”1961 beslöt jag för att skilja mig och flyttade till Stockholm och inledde jobb som filmkritiker vid Dagens Nyheter.”

Totalt har Donner gett ut ungefär 65 böcker. I februari kommer en ny roman, ”en av mina bästa och som jag jobbat länge på” som heter Blod är tunnare än vatten”. Till hösten utkommer därtill ”Märklig är nu världens gång” som är baserad på dagböcker från Helsingfors under inbördeskriget.

Lider bildningen då den digitala tidsåldern smular sönder läsvanorna?

”Det har bekymrat mig, men det oroar mig mindre nu. Boken upplever en sorts renässans. Inte ska man vara för pessimistisk. Det finns en friare medborgardiskussion på webben. Att mycket av den är skit är en annan sak. Visst skulle det vara trevligt om någon medresenär på spårvagnen läste en bok eller tidning i stället för att bläddra på sin mobil …”

Donner plockar fram en relik till mobiltelefon.

”Den är värd fem euro, men jag ska byta upp mig någon dag. Jag har också en Ipad som jag ska börja använda eftersom Helsingfors fullmäktige inte använder papper. Men det är inte bråttom.”

Går det att försörja sig som författare i Finland?

”Nästan all kultur är subventionerad, litteraturen till 90 procent. Jag har aldrig levt på författarskap. Jag har varit verksam som småkapitalist i 50 år, numera via bolaget Donner Productions som samlar mina royalties.”

Däremellan har Donner lyft lön som riksdagsman och europaparlamentariker, som vd för Filminstitutet och som filmkritiker på DN.

”Det finns ett fåtal finländska författare som lever på sina kriminalromaner, svampböcker, med mera. Det kan samtidigt vara mycket tuffare att vara författare i USA:s hårda konkurrens.”

När får vi sen en Donner-kioskvältare, en deckare eller feel-good kärleksroman som går utanför bekvämlighetsområdet?

”Jag skrev en kärlekshistoria på skämt en gång, Marina Maria, men den blev inte alls någon succé. Jag tror inte jag har talang för bestsellers om kärlek, passion, böckerna är ofta ganska vulgära eller naiva. Jag är inte tillräckligt naiv. Jag har funderat på det, men jag är oförmögen!”

1900-talets mammut. Donner har överlevt de flesta av sina jämnåriga.

”Med några få undantag har mina samtida dött. Mycket länge var jag yngst, nu är jag plötsligt äldst. Senaste riksdag fick jag spöka ut mig som äldsta i riksdagen, nu har jag samma uppdrag i stadsfullmäktige. Det är lite löjligt.”

Saknar du din egen generation?

”Jag tycker om att umgås med yngre folk. Men att upprätthålla en samtalsrutin om politik och samhälle är inte alltid så lätt. Jag samtalar med några, inte direkt kända personer.”

Skulle du beskriva dig som 1900-talsmänniska?

”I den mån Mannerheim var en 1800-talsmänniska. Det är klart jag på något sätt hör till 1900-talet. Jag har försökt undvika sociala medier. I samband med ett val fick jag ett Facebookkonto som sköts av andra.”

Samtidigt idkar många författare PR via sociala medier.

”Jag borde kanske börja tänka om för att marknadsföra min nya roman. Vem vet.”

Outtröttligt motströms. I årtionden har oliktänkaren Donner försökt påverka andan och kulturen i Finland.

Var finns dagens arga unga kvinnor och män?

”De Gröna påstår sig gå mot strömmen, men rätt mycket löper de medströms. Det finns ungdomsgrupper som är dissidenter, men knappast har de större politiskt inflytande. Ett motstånd kunde eventuellt komma från högskolorna, men är de så knusade att de inte presterar det? Inte kommer motståndet heller från Yle, maktens språkrör. Yle är katastrofalt med en fullkomligt ogenomskinlig hierarki. Det vore bättre att slå bolaget i bitar med egna budgetansvar. En sång skulle jag göra avtal om en tv-serie. Den skulle undertecknas av fyra olika chefer från olika avdelningar.”

Än framtidsplanerna? Donner avslöjar att han länge har ruvat på tankar att skriva om Mellanöstern.

”Jag borde tillbringa en lite längre tid i Israel-Palestina samt Libanon. Jag besökte regionen första gången 1983 och många gånger sedan dess. Kanske nästa år?”

Och privat?

”Det enda stället jag längtat till i åratal är att besöka till Antarktis, men det är så jobbigt och dyrt att ta sig dit. Med proteser i båda knäna blir man också påpetad från topp till tå vid varje säkerhetskontroll. Vi får se!”

En hälsning åt Forums läsare?

”Jag tycker det är ganska beundransvärt att medborgarsamhället fungerar på finlandssvenskt håll. För det gör det faktiskt.”

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*