Shangri-La-la-land

Vi ser på visionsbilderna eller de arkitektoniska konceptskisserna, färgglatt förföriska likt det man ser i ett kalejdoskop – en på 1960-talet populär optisk leksak – tills vi inser att vi bara tittar genom en tom hushållspappersrulle, men med uppfattningsförmågan rejält omtöcknad efter en alldeles på tok för lång Walpurgishelg.

Saliven Gustavsson är bakåtsträvare i ordets  positivaste bemärkelse. Foto: Cata Portin

Saliven Gustavsson är bakåtsträvare i ordets
positivaste bemärkelse. Foto: Cata Portin

Fordomdags var det primitivare och säkert en aning vettigare ställt med planeringen av städer och byggnader, gator och parker. Visst skulle och kunde arkitekten rita och räkna även då och visst välan rådde även galenskap och storhetsvansinne också. Men i och med dagens fantastiska grafiska datateknik har arkitekternas futuristiska visioner brutit realiteternas bojor och de kan strunta i förnuftets röst och andra tråkmånsars rynkpannat negativa tänkande.

Varje mindre och särskilt större byggnadsprojekt i dag presenteras med visionsbilder så vackra, läckra, strålande och bedårande att slika knappast ens föddes hos Pink Floyds ursprungliga virrhjärna Syd Barrett. Om det så gäller ett megalomaniskt museum, en hotellskyskrapa, de så omdebatterade stadsbulevarderna, en ny, ”grön” stadsdel eller ett till kolossalt köpcentrum vi av någon anledning ska förses med, serverar arkitekterna oss framtiden så oemotståndligt attraktiv, att inte det blindaste barn kan undgå att se skönheten.

Visionsbildernas Helsingfors och resten av Finland är rena Shangri-La; där är evig sommar och sol, vackra, välklädda och lyckliga människor vistas, arbetar och slappar i en oförorenad, harmonisk miljö under lummiga lövträd under en ständigt blå himmel. Visst, i det klimatet kunde vi också hur väl som helst ha hus med platta tak! Enligt sägnen såg halvguden Alvar Aalto de vita kuberna i Greklands skärgård och tyckte att så måste vi ju bara bygga i Finland också. Många av oss icke-arkitekter har upplevt samma vackra vy. Utan att förlora vettet så totalt. Utan möjligheten/positionen att förverkliga hallucinationen.

Där beslutsfattarna, finansiärerna och de egentliga betalarna – allmänheten – förr hade en sportslig chans att förstå arkitekternas funderingar och ta ekonomisk ställning för eller emot, har vi nu ett läge där det inte ens är meningen att så ska ske. Detta är inte ens den magsure kåsörens subjektiva åsikt utan det medges rentav på såväl akademisk som administrativ nivå; då en arkitekturtävling startar, serverar deltagarna så konstnärligt fantasifulla men tekniskt övertygande visionsbilder de bara kan kläcka, på eller utan kokain.

Alla inblandade är förstås – enligt Frank Zappa – only in it for the money. Ett vinnande förslag behöver alls inte vara lika med rimligt, men det blir ändå kosing och rykte bra länge framöver. Budgetar för projekt större än ett båtskjul håller som vi vet aldrig, men att räkna fel på två dagar och 200 euro är en annan sak än att skjuta bom på två år och miljarder, vilket inte alls är ovanligt i dag. Beslutsfattarna och andra ansvariga struntar antingen i det, eller bortförklarar yvigt, för det handlar trots allt om deras proffsighet. Eller brist därpå.

Konsumenterna nöjer sig med att dra kalsongfylla och pirra på socialmedieforumen i tron att det har någon betydelse. Vilket de ansvariga intet har emot; det var ju därför socialmedia skapades. Jaså, inte..? Hoppsan, så tycktes det i alla fall bli.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*