Sisu i bak­fickan

Under otaliga expeditioner på ställen där ingen varit förut har Patrick Degerman blivit expert på teamwork. Men ingenting skulle ha blivit av om det inte hade varit för en ovanlig seghet och benhård motivation.

Det blåser hårt för att vara maj, men det bekommer inte Patrick Degerman där han sitter på ett café på Munksnäs strand. Iklädd i vind­täta kläder och en tjock fiskartröja och med ett par rejäla vandringskängor på fötterna verkar han vara utrustad för det mesta. Men så är han också mannen som besökt Antarktis flera gånger. Han är antagligen den enda personen i Finland som nämner ’upptäcksresande’ som sitt yrke.

Degerman verkar vara en sådan typ för vilken ”omöjligt” är ett främmande ord. Han har trotsat de flesta, och gång på gång bevisat att man kan klara av de mest besynnerliga bedrifter bara man är tillräckligt seg och motiverad. Ett av de kommande projekten går ut på att köra över Antarktis med bil, något ingen annan har kommit sig för att göra ännu. Men innan vi ger oss in på det går vi tillbaka till 1986, då Degerman var utbyteselev i Massachusetts i USA. Då var det tennisen som gällde, Degerman hade förhoppningar på att göra karriär inom sporten. Men hans väns pappa var bergsguide, och Degerman tyckte det lät fascinerande. Efter mycket tjat fick han komma med. Dessvärre imponerade han inte med sina vildmarkskunskaper.

”Jag tyckte det var jättetufft men ingenting gick som det skulle. Jag glömde ryggsäcken på rastplatsen och märkte att jag inte alls behärskade det här med att vara ute i vildmarken.”

Dessutom gick munnen i ett på Degerman, vilket irriterade kompisens pappa men som däremot hans kunder uppskattade. Det slutade med att Degerman fick komma med fler gånger. Väl hemma i Finland igen stötte han på Veikka Gustafsson, första finländaren som bestigit Mount Everest, och tillsammans med honom fortsatte Degerman utforska sitt bergsklättringsintresse. På nåder fick de komma med i Suomen Alppikerho.

”Där fick jag smak för att hela tiden höja ribban och utsätta mig själv för allt svårare situationer”, säger han.

Vid sidan av sitt klättringsintresse studerade Degerman industriell formgivning på Konstindustriella högskolan. Där fick Degerman igen tillfälle att försöka sig på omöjliga projekt.

”Vi hade inspirerande lärare och föreläsare, och fick möjligheten att prova på vad som helst.”

Samtidigt byggdes självförtroendet. Degerman märkte att det är mödan värt att försöka sig på saker man inte alls kan. Ungefär i samma veva stack Degerman till Antarktis med Veikka Gustafsson. Antarktis var inget självändamål. Det centrala var att bestiga ett berg ingen annan varit på förut. På Antarktis är det lättast att hitta sådana berg.

Viktigt med motivation. Många bedömde projektet som orealistiskt.

”Jag räknade och kom fram till att 32 personer sade åt mig att det är omöjligt. Antarktis är världens torraste, kallaste och blåsigaste område, allting med stället är bara svårt. Dessutom kostar det brutalt mycket att åka dit.”

Men Degerman och Gustafsson lyckades med sitt projekt. (Berget fick heta Mount Sisu). Resan bevisade för Degerman att det mesta är möjligt bara man är tillräckligt motiverad.

En stark motivation krävs inte bara då solen har bränt sönder svalget utan också då man försöker organisera ihop en expedition. Degerman framhåller att det inte är 15 minuter på bergstoppen som upprätthåller motivationen. Det är helheten som gäller.

”Det är hela projektet som fascinerar. Först ska man fixa fram informationen om allting och sedan ska man samla ihop pengar. Det är den första resan. Den andra resan utgörs av själva expeditionen”, säger han.

Förberedningsarbetet är digert. Man måste vara förberedd på det mesta för att minimera riskerna att något går snett. Inför sin första Antarktisexpedition lärde sig Degerman att sy ihop sår. (Blindtarmen har han ändå inte låtit operera bort. I stället har han med sig en cocktail bestående av tre olika antibiotika på sina expeditioner. Den kan stilla inflammationen upp till en vecka och då har räddningspatrullen vanligtvis hunnit fram, också till Antarktis).

En stor utmaning är finansieringen. Det är inte ovanligt att en Antarktisexpedition slukar ett par miljoner euro. Också då man försöker ordna finansieringen gäller det att vara starkt motiverad.

”Problem är inte problem om man sysslar med något som verkligen sporrar en. Även om det finns tråkiga moment i att förbereda sig och söka finansiering så känns det inte som problematiskt eftersom jag är så driven.”

Degerman uppmanar alla att våga försöka uppnå det man verkligen vill. Man klarar av vad som helst bara man är tillräckligt motiverad.

”Man kan mycket mera än vad man tror. Var och en har en otrolig potential bara man inte är rädd för att försöka. Ibland får man på truten och då behövs det lite finsk sisu. Om man beslutar sig för att inte ge upp så brukar det funka till slut.”

Expert på teamwork. Men Degermans liv går inte bara ut på att söka efter exotiska atoller och göra Antarktisexpeditioner. Han är en populär talare och håller uppemot 150 föredrag i året. Förutom motivation är ett annat populärt ämne teamwork. Under extremförhållanden är fungerande teamwork ett livsvillkor.

Degerman tog kontakt med en teamworksexpert på amerikanska rymdstyrelsen Nasa för att lära sig mera om teamwork under extrema förhållanden inför den första Antarktisexpeditionen.

”Det är först då allting går fel som man märker hur bra teamet fungerar. Ett bra team ska fungera också då du är otroligt rädd, arg eller trött.”

Det är nämligen i de här tre situationerna ens roll försvinner och personligheten kommer fram.

”Det kan vara skrämmande för i de här situationerna förändras du i teammedlemmarnas ögon. Men man måste kunna se förbi det och ändå få teamet att fungera.”

Enligt Degerman är det viktigt att man uppskattar sina teammedlemmar fast man inte nödvändigtvis gillar dem.

”Du måste kunna se personen från alla olika vinklar. Då kan du uppskatta en annan människa även om du inte gillar den. Och då blir det också lättare att gå rakt på sak utan att någon tar det personligt.”

Många projekt. För tillfället är Degerman sysselsatt med att organisera tre nya Antarktisresor. I början på 2012 bär det i väg igen. Det är en klättringsexpedition, liksom också expeditionen år 2013. Den tredje expeditionen går ut på att köra över Antarktis med fyra bilar, som har blivit ombyggda på Island. De är utrustade med två växellådor och enorma däck. Den här gången slår han sig ihop med ett internationellt forskarteam med medlemmar från Ryssland, USA och Island som vill åka dit för att sätta ut väderstationer.

”Forskarna har inga pengar men de har alla behövliga lov. Jag är ute efter äventyret.”

Förutom Antarktisresorna har han ett annat stort projekt på gång, och det handlar om att dokumentera enastående platser och naturfenomen som håller på att försvinna. Men han är inte intresserad av att kabla ut några negativa hotbilder.

”Ingen orkar se på när en isbjörn försöker kravla upp på det sista isflaket. Vi vill filma och fotografera vackra och unika platser som är på väg att försvinna, och visa det åt barn och unga eftersom de ännu har möjlighet att ändra sitt tänkesätt. Vår generation är redan förlorad på den punkten.”

Planen är att ge ut materialet gratis till över 200 TV-kanaler, men också till forum där man når barn och unga. Grönland, polartrakterna, Mikronesien och olika koraller och atoller finns i reseplanen. Utöver det här projektet och de kommande Antarktisresorna har Degerman sju olika andra projekt på gång, varav ett är sin sons klassresa till Grönland som går av stapeln i höst. Lägger man till det här 150 föredrag årligen och ett formgivningsjobb på Halti måste man fråga sig hur han hinner med allting?

Degermans medicin är att inte göra upp för strama tidtabeller. Det måste finnas marginal eftersom det alltid kan inträffa något oväntat. Deger­man strävar inte heller efter att nollställa to do-listan. Han resonerar så att det aldrig tar slut och då är det ingen idé att stressa över det.

Viktigast av allt är att utlokalisera arbetsmoment någon annan kan göra lika bra.

”Jag outsourcar allt jag bara kan så att jag kan sätta tid på det jag tycker mest om: att planera och göra mina resor.”

Men ibland är det för mycket på gång. Då gäller det bara att ta det lugnt.

”Ibland är jag så tom så jag inte ens orkar prata med någon. Det är kroppens sätt att säga att nu räcker det.”

Avkoppling för Degerman är att göra vanliga saker med familjen, men han medger att gränsen mellan jobb och fritid är minst sagt suddig.

”Jag upplever inte att mitt upptäcksresande är jobb, därför att jag brinner för det. Det här är det bästa jag vet.”

Alltid tas inte arbetsresor så väl emot på hemmafronten. I Degermans fall är arbetsresorna långa och riskabla, och ganska ofta är möjligheterna till daglig kontakt dåliga. Men enligt Degerman tar hans fru det med ro.

”Hon har varit med och paddlat med mig kring öde öar, så hon förstår vad som driver mig. Hon är också mycket driven i sitt arbete som peda­gog (utbildad psykolog). Det viktigaste är att man förstår varandra och blickar åt samma håll i livet.”

Även om Degerman reser och flänger en stor del av året är hemmalivet då han väl är hemma mycket stabilt och rutinerat. Degermans satsar på middagar tillsammans varje dag. De unnar sig ett två och en halv månad långt sommarlov varje år varvat med långa jullov.

Även om Degerman har besökt de mest exotiska ställen, och till och med har en fritidsstuga på Grönland, åker han gärna på traditionella södernresor med familjen. Familje­semestrarna tillbringas ibland lojt på Kanarieöarna.

”Det behövs två saker för en lyckad familjesemester: en uppvärmd simbassäng och sol.”

Ibland funkar det bra med något lite mindre extremt.

Lena Barner-Rasmussen text

Jarmo Teinilä foto

Hela artikeln ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 6/2011, som utkom 21.6.2011.

Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi