Det är mörkt nu. Ekonomer tävlar om att revidera ned tillväxtprognoser och börsen faller. Med börsfall följer tidningsrubriker och med dem följer ny oro. De senaste enkätundersökningarna som försöker fånga européers syn på framtiden tyder på snabb omsvängning i negativ riktning. Och allt detta utan att det egentligen har skett så mycket nytt i den verkliga världen.

Till skillnad från Lehmankraschen 2008, terrordåden den 11 september 2021 eller – för Finland och Sverige – krisen i början på 1990-talet är allt det som ger oss ångest i dag väl känt. Att västvärlden är skuldsatt råder det inget tvivel om och det kan knappast ha undgått någon redan innan allt briserade under sommaren 2011.

Efter decennier av accelererande skuldsättning är det förr eller senare dags att betala tillbaka. På kredit kan man inte alltid leva. Av just den anledningen skulle man kunna ana att både USA och Europa under det kommande decenniet kommer att växa lite långsammare än tidigare. Och att utsikterna för till exempel Grekland är sällsynt dystra kan väl inte heller överraska.

Det enda som egentligen överraskat under de senaste turbulenta månaderna är dynamiken när masspsykosen lamslår västvärlden. Allt går så oerhört snabbt. Media spelar en viktig roll. Genom sociala medier och tongivande TV-kanaler med global räckvidd finns det utrymme för pluralism – massor med intressanta nya tankar och analyser finns lättillgängliga och oftast gratis. Människor som lever under diktaturens förtryck gör uppror.

Allt detta är ju fantastiskt. Samtidigt har sommarens skuldkrischock på ett utmärkt sätt illustrerat hur illa det går när alla tänker lika. Paradoxalt nog har den snabba informationsspridningen inte bara gett många tillgång till mer, utan också påskyndat människors oro till den grad att alltför många drar likartade slutsatser. Och slutsatsen nu är enkel. En ny recession väntar. Eller ännu värre – en era kallad ”The New Normal” med usel tillväxt under flera decennier. När västvärldens shoppare samtidigt beslutar sig för att hålla hårdare i plånboken händer tråkiga saker. Det händer helt enkelt alldeles för lite. Där är vi nu. Masspsykosen lamslår.

För oss européer finns det extra skäl att deppa. Att försörja lata greker gör ingen glad. Och när den Europeiska centralbanken, ECB, och EU:s politiker har beslutat att inget land tillåts fallera minskar hoppet om snar undsättning. Därför får vi vänja oss vid nya tafatta brandkårsutryckningar.

En skuldnedskrivning i Grekland skulle visserligen få obligationsinnehavarare på sämre humör, men knappast sänka världsekonomin. Och när alla banker ändå vet allt om alla andra – en lärdom sedan Lehmankraschen – kommer det inte att paralysera det finansiella systemet. Snart skulle vi fokusera på annat. Kanske skulle den kollektiva tanken leda till möjligheterna i emerging markets och hur våra företag kan dra nytta av expansionen österut.

När tolkningen av information så snabbt förvrids åt det negativa hållet borde det rimligen gå att göra det motsatta. Masspsykosen kan vändas till en sund – och ganska nykter – framtidsoptimism med fokus på möjligheter. Det stora hindret är klumpiga politiker som med ambitionen att alla ska undvika smärta säkerställer att det gör ont både här och där. Tyvärr är det i den miljön som masspsykosen frodas bäst.

Henrik Mitelman, Stockholm