Skarpt läge

skarpt-lage-main

Spelande barn är ett laddat ämne. Spelande vuxna är kanske ännu mera laddat. Linda Mannila är den stolta nörden som arbetar för digital delaktighet och vill få föräldrar att engagera sig i barnens digitala vardag – och som själv kopplar av genom att spela krigsspelet Call of Duty.

Skärmtid, regler och tidsslöseri brukar det handla om då föräldrar och barn diskuterar spelande. I Linda Mannilas familj finns såklart också regler, men där får föräldrarna även kämparåd av barnen.

”Min åttaåriga son brukar säga: mamma om det går dåligt så kom ihåg – go tactical or go dead.”

Sonen är inte med då föräldrarna spelar Call of Duty. Han spelar Roblox, Brawl Stars och Pokemon Go.

Barn är ofta öppna för att pröva på nya saker. Linda Mannila hoppas att många vuxna kunde ta till sig den attityden.

”Det digitala är en stor del av många barns liv. Det kan öppna sig en helt ny värld om föräldrarna tar ett steg in och låter barnen berätta om spelet eller vad de gör online. Tyvärr är vuxna sällan lika engagerade i barnens digitala vardag som i den fysiska. Det är vanligt att som förälder fråga hur det har varit i skolan, medan man kanske inte på samma sätt frågar hur det har varit på nätet. Studier betonar dock vikten av att varje barn och ung människa har åtminstone en vuxen som hen kan anförtro sig åt, oberoende av om det gäller i skolan, på gatan eller online.”

Mannila uppmuntrar alla att ta ett steg in i barnens digitala liv.

”Det är så lätt att döma sådant man inte alls har provat på eller försökt förstå. Samtidigt får man en chans att till exempel prata om gränser, göra upp gemensamma förhållningsregler och diskutera vad som är rätt och fel på nätet.”

Snabbt och spännande. ”Jag är en lugn och fredlig människa, men ändå tycker jag konstigt nog att det är underhållande och avkopplande att spela Call of Duty. Det kändes däremot väldigt konstigt att ta på sig den här utrustningen på riktigt under intervjun”, säger Linda Mannila.

Linda Mannila uttalar sig både som förälder och som expert. Hon jobbar med digitalisering i samhället på många olika plan. Hon lär barn programmera, har varit med och tagit fram läroplaner i både Finland och Sverige gällande digitaliseringen i utbildningen och föreläser samt driver projekt kring digitalisering och digital kompetens ur både individ- och organisationsperspektiv. Själv är hon sedan barnsben en spelnörd.

Spännande men inte skrämmande. Får Linda Mannila välja själv spelar hon helst Call of Duty, ett så kallat förstapersonsskjutspel. Att det råkar vara ett krigsspel är alls inte avgörande, det hon tilltalas av är spänningen.

”Man måste vara snabbtänkt, men ändå ha en strategi. Visst är det våldsamt och man kan se en del blod, men våldet är inte grafiskt. Det är mer som att se en barnförbjuden film där man själv är med om att styra händelseförloppet.”

En av spelvarianterna i Call of Duty går ut på att man ska plantera en bomb i motståndarnas datacenter. Då kan man spela offensivt och satsa på att uppfylla målsättningen. En annan strategi är att spela defensivt, att stanna och vänta för att skydda det egna datacentret och låta det andra laget hämta bomben. Teamet består av sex personer och kommunikationen är ofta tyst där spelarna läser av varandra.

”Ibland blir man frustrerad då det inte finns någon strategi, att det finns spelare i teamet som bara vill skjuta så mycket som möjligt omkring sig för att nå högre rank i spelet.”

Mannila spelar oftast tillsammans med sin man, en fredagskväll gärna med ett vinglas i handen.

”Vi har funderat på om vi borde samla ihop ett eget team. Men bland vuxna är det inte så lätt att hitta den gemensamma tiden. Redan det att jag och min man spelar tillsammans gör att en tredjedel av teamet är i synk. Det kan gå veckor då vi inte spelar alls och veckor då det känns som om vi suttit varje kväll och spelat lite.”

Söker spänning. Linda Mannila spelar Call of Duty för att hon gillar spänningen och det strategiska tänkandet. Att det råkar vara ett krigsspel är alls inte avgörande. Call of Duty är ett förstapersonsskjutspel som spelas på dator, militärutrustningen på bilderna är enbart fotorekvisita.

Vad ger det dig att spela ett krigsspel?

”Jag är en lugn och fredlig människa, men ändå tycker jag konstigt nog att det är underhållande och avkopplande att spela Call of Duty. Däremot skulle jag aldrig kunna göra någon illa och min empatiförmåga är kanske till och med lite för hög ibland.”

Det är alltså inte skjutandet i sig som fascinerar Mannila.

”För min del skulle spelet kunna handla om något helt annat. Det viktiga för mig är att spelet är snabbt, spännande och varierande, att det utvecklar ens reaktionsförmåga och att man ska jobba som ett team för att nå ett mål. Varje gång jag spelar ser det annorlunda ut – människorna jag spelar med är nya, eller målet vi ska skydda har flyttat på sig. Men spelet kunde lika väl handla om att jag går till olika kök och ska bygga en hamburgare, och så märker jag att köttet jag valt inte alls funkar i den här hamburgaren. Det viktiga är inte kontexten, utan vad man får ut av spelet.”

Reaktionerna blir snabbare, det strategiska tänkandet skärps och spänningen i spelet tilltalar.

”Det är som vilken sport som helst egentligen. Varför tränar man något? Jo, för att bli bättre på det. Jag blir väldigt nöjd då jag märker att jag kan förbättra min utrustning eller att jag själv blivit bättre i spelet.”

Spelen är väldigt snabba med högt tempo.

”Det blir aldrig förutsägbart, för du kan aldrig veta var och när en motståndare dyker upp. Det är något helt annat än Super Mario Bros, där man lär sig precis hur man ska hoppa för att få en svamp.”

Heidi Furu text

Karl Vilhjálmsson foto

Läs hela artikeln i papperstidningen.