Skilsmässa bank och stat?

Anne Brunila är professor of practice på Hanken, med bakgrund i näringslivet, den akademiska och offentliga sektorn.

Mer än fem år har gått sedan finanskrisen bröt ut. USA har nått mycket längre än Europa, som ännu kämpar med eftersviterna. Omedelbart efter Lehman Brothers konkurs i september 2008 genomgick amerikanska bankers balansräkningar grundliga stresstest, och underkapitaliserade banker tvingades till åtgärder.

Den snabba utryckningen hjälpte stabilisera finanssystemet och återställa förtroendet för bankerna. Kreditgivningen började flöda igen – här råder en enorm kontrast till Europa.

Det är orättvist att jämföra EU med USA, då Förenta staterna inrättade ett enhetligt regelverk och bankunion redan 1933: en gemensam tillsyn, insättningsgaranti, avvecklingsmekanism och kreditram hos finansdepartementet.

EU har nyligen börjat skapa liknande institutioner, och en gemensam fond avsedd att rädda kollapsande banker kan finnas på plats 2026.

Idén föddes under eurokrisens kulmen, sommaren 2012. Då debatterades Greklands möjliga utträde ur valutaunionen, Irland var beroende av internationell räddningsaktion till följd av en bail out som landet inte hade råd med, Spanien stod på randen till en liknande kollaps då kunderna lyfte pengar från de bräckliga bankerna, och Portugal och Cypern stod nästa i kön.

Regeringarna axlade allt mer risk som bankerna inte kunde bära, bankerna ägde allt mer offentlig skuld, långivningen stryptes och tillväxten likaså.

En bankunion framstod äntligen som lösningen för att bryta kopplingen mellan svaga banker och fragila stater.

Det första steget träder i kraft efter sommaren. ECB ansvarar för övervakning av eurozonens 140 största banker, och granskar därtill de nationella tillsynsmyndigheterna som i sin tur vakar över 6 000 mindre banker i 18 euroländer.

Först gör ECB en grundlig genomlysning av bankernas tillgångar och risker samt balansräkningar.

Eurozonens största långivare utsätts för nya stresstest. För att passera ribban behöver Europas 50 största banker kapitalinjektioner på 100 miljarder euro, bedömer S&P. PwC ser ett behov på 280 miljarder. En del estimat pekar på ett behov på 600 miljarder färskt kapital.

Vid rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ecofin) kom medlemsstaterna i december överens om att inrätta en bankavvecklingsmekanism (Single Resolution Mechanism) för att rekapitalisera och omstrukturera banker. Den första försvarslinjen blir en så kallad bail-in, där bankens aktieägare, långivare och enskilda sparare med tillgångar över 100 000 euro står fiolerna i första hand.

Reglerna kan träda i kraft 2016. Ifall bail-in inte räcker tar man till en fond på 55 miljarder. Den byggs upp över 10 år, och finansieras via avgifter som åläggs alla eurozonens banker. Bankavvecklingsfonden utgör alltså en samling separata nationella medel under EU-paraply.

Ifall en räddningsaktion kräver ytterligare pengar måste de lånas av en nationell regering för bankens del.

En bankunion utan en trovärdig tillgång till en gemensam kreditram hos Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) eller ECB:s stödprogram Outright Monetary Transactions (OMT) vore värdelös, och skulle inte bryta kopplingen mellan stat och bank.

Makten hos övervakaren vilar på dess förmåga att tvinga även stora banker till avveckling. ECB:s förmåga att utföra trovärdiga stresstest är också kopplad till en trovärdig mekanism för att rekapitalisera banker. Här har finansministrarna inte fattat några beslut.

Den planerade bankavvecklingsmekanismen är invecklad, vilket har väckt kritik. Ett beslut för att avveckla en kollapsande bank kan kräva behandling av nio olika kommittéer och godkännande av mer än 100 personer.

Det vore en hel del att avhandla på ett enda veckoslut, då åtgärder måste sättas in mycket snabbt när en bank hamnar i kris.

Ecofin måste finna en kompromiss med Europaparlamentet innan maj, då dess mandatperiod löper ut. De olika synsätten skiljer sig skarpt åt, men det är uppenbart att svaga banker måste rekapitaliseras och att eurozonen behöver regler för att övervaka banker och avveckla misslyckade enheter. Bägge är nödvändiga för att styra den monetära unionen och bevara den finansiella stabiliteten. I dagsläget finns ingen välfungerande lösning till hands.

Det har länge varit tydligt vilka steg som är nödvändiga för att lyfta Europa ur krisen, återupprätta låneflödet och få igång ekonomisk tillväxt. En bankunion kan varken rädda Europa eller eurozonen – ifall regeringarna inte samtidigt vidtar och implementerar omfattande strukturella reformer för att höja produktiviteten, konkurrenskraften och flexibiliteten.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*