Skitprat

Saliven Gustavsson är bakåtsträvare i ordets positivaste bemärkelse. Foto: Cata Portin

”Skriv något om finsk företagskultur, chefernas psykologi” föreslog Torsten. Jag sa förstås ”jawohl” men insåg i följande andetag att jag saknar uppfattning/erfarenhet/åsikt om hela fenomenet.

Förutom ett par hyfsade chefer och förmän samt ett misslyckat officersämne på sommarkneg under det balla och bisarra 1980-talet har jag haft lyckan att leva ett tämligen förmansfritt arbetsliv. Jag har anställt mig själv artikel för artikel, projekt för projekt och dagligen agerat firmans hela hierarki från vd och marknadsförare via ständigt bekymrad kassör till produktionsenhet (textsnickaren) och kaffekokare.

Så schizofren är jag inte (ännu) att jag vore kapabel att analysera mitt enmansföretags diverse agenter, men jag antar att atmosfären varierar bolag emellan. Ibland är chefen en tyrann och slavdrivare, ibland världens bästa boss. Ibland är slavskrivaren ett kreativitetens ymnighetshorn, jobbande hårt i flitens lampas sken, en annan gång en lat, krapulantisk sälle som sabbar deadlines och är ett
allmänt rötägg.

Det var allt jag vet om företagskultur, inte så uttömmande, jag medger. Men jag vet en del om tarmtömmande. Begåvad med god aptit samt högeffektiv matsmältning, besöker jag byttan i snitt 2,5 gånger i dygnet. Här i skärgården gör vi vårt tarv traditionellt på torrdass där tillika köksavfallet komposteras. Såväl ekologiskt som –nomiskt! Produkten är lucker mylla för köksträdgårdens örter och rotsaker, och så där går det på år ut och år in absurdum.

Skillnaden mellan liv och död heter vatten. En urban västerlänning gör i värsta fall av med cirka 100 liter vatten/dygn. Vattenklosetten samt frakt- och reningsteknologin är en djävulusisk uppfinning som förmodligen skulle kvävas i sin linda, om den presenterades idag.

Också för fungerande glesbygdsboende är vattentillförseln ett huvudvillkor. Tur har den med egen brunn som inte sinar vid värmebölja. Otur har den med torr eller stenig tomt, för då botar inte annat än anslutning till vattenledningen. Är man ingen kompostfreak utan gillar WC, betyder det anslutning till avloppsröret, ty någon klassisk skitbrunn som Kloak & söners bil tömmer, det går inte an längre. Jag spexar inte; ett argument mot kloakbrunn är faktiskt kloakbilens avgaser!

Riksdagen har grunnat på glesbygdens vatten- och avloppsproblem åtminstone sedan år 2000, då miljövårdslagen uppdaterades. Historien löper på alla dramaturgiska nivåer från svart tragedi (inkompetens, ekologiskt vansinne) till galghumoristisk fars (girighet, blind lobbartro).

Biljetten till showen är dyr för utsatta medborgare. Vattenandelslagen som ploppade upp i obygderna tog sig bokstavligen vatten över huvudet. Alla kalkyler sket sig, panik utbröt, folk närmast skrämdes till anslutning för hemska omkostnader… och kort senare, då kommunerna tog över de konkursdrabbade andelslagens verksamhet, märktes att grannen fick ansluta sig till röret för halva priset. Ingen vet vilka medel som har gått åt till utredningar, byråkrati och konsultarvoden. Just därför vill vi betala skatt…?

I höst tar riksdagen ställning till ett ändringsförslag som stipulerar att vi som går på utedass faktiskt ska få gå. O, visdom! Tack, staten! Samtidigt som stackars torpare utsätts för hårda pogromer vis-à-vis hushållets skitvatten, är det helt frivilligt för det stora lantbruket att rena åkrarnas spillvatten som far till havs, till havs. ”Tänk på detta, gode läsare och du kommer inte att känna dig riktigt väl till mods”. (Daniil Charms).

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*