Slut på ”falsk alliansfrihet”

Flaggar för. Den svenska borgerliga alliansen flaggar för medlemskap i Nato, i praktiken ett kungörande av det de facto-äktenskap som pågått i årtionden.

När svenska Centerpartiet, det mest Nato-skeptiska av de fyra borgerliga partierna, nu är på väg att byta fot och åtminstone partiledningen förordar medlemskap i försvarsalliansen Nato är det med en hårt slående formulering: ”en falsk alliansfrihet riskerar att bli en säkerhetsrisk”.

Frågan om Centern också formellt ska sluta upp om Nato-medlemskap bakom sina allianspartners i den tidigare borgerliga regeringen 2006–2014 avgörs på partistämman i Falun i Dalarna 24–27 september.

Samtidigt har den nye socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist (för övrigt från samma valkrets Dalarna) lagt fram flera argument som tolkas som att han också egentligen förordar medlemskap.

Men han slutar ändå sitt debattinlägg (Dagens Nyheter den 31 augusti) med att vi inte bör ”bidra till att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill inte heller agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina.”

Gåtfull. Detta är en kryptisk formulering för Sveriges officiella inställning att en ansökan om medlemskap bör ske samtidigt med Finlands. Socialdemokraterna regerar sedan i höstas tillsammans med pacifistiska Miljöpartiet i en minoritetsregering som överlever endast tack vare att de fyra borgerliga partierna lovat att inte rösta emot deras budgetförslag (en mycket kontroversiell ömsesidig uppgörelse som också ska gälla över 2018 års val fram till 2022 för att hålla invandringskritiska Sverigedemokraterna utanför allt inflytande).

Därför dröjer Socialdemokraterna med att utreda konsekvenserna av ett Natomedlemskap. Och om man skulle gå med på det kan beslut knappast fattas före valet 2018 av taktiska skäl. För övrigt kan man fråga sig vad en utredning skulle tjäna till. Ingen utredare i världen kan förutsäga hur Putin skulle komma att reagera inför en svensk ansökan.

Kompatibilitet. Övriga aspekter på ett svenskt Nato-medlemskap är redan klarlagda i det verkliga livet:

Partnerskap. Nära politiskt samarbete med Nato, ett partnerskap, är representerat med en delegation vid Natos högkvarter i Bryssel och formaliserat i en rad frågor med undantag för säkerhetsgarantier.

Med i övningar. Deltar i olika i Nato (USA)-ledda övningar i Östersjön och på Nordkalotten med både flyg-, armé- och marina stridskrafter: senast Crossborder Training, Arctic Challenge Exercise samt Baltops i Östersjön, för övrigt också med Finland som deltagare. Nästa år genomförs en ny stor övning Cold Response 16 i Sverige och Norge.

Vapentekniskt samarbete. De stora svenska vapenindustrierna anpassar sedan lång tid sina produkter så att de erhåller kompatibilitet med USA:s och Natos system. Det gäller Saabs stridsflyg i Linköping, Bofors kanoner i Karlskoga, Kockums/Karlskronavarvet om ubåtar och ytfartyg samt Bae/Hägglunds i Örnsköldsvik om stridsfordon. Saab inleder inom kort tester ihop med Boeing om ett nytt skolflygplan för stridspiloter, en beställning på 350 plan hägrar.

Ledningssystem. Regeringen ska nu ta ställning till en begäran från Försvarsmakten om att gå med i Nato Federated Mission Networking, ett ledningssystem för effektivare framtida gemensamma insatser.

Informationsutbyte. I augusti fick Försvarets Materielverk tillstånd att utbyta information med Pentagon om krigföring med minor, ubåtar och annan undervattens-
utrustning.

Skruvat. Debatten om ett svenskt Nato-medlemskap har skruvats upp ordentligt senaste månaden. Argumenten emot brukar gälla att alliansfriheten har tjänat Sverige väl, inga krig på 200 år. Detta om vi bortser från insatserna i Afghanistan och nu i Mali.

En av de ledande socialdemokratiska försvarspolitikerna, Åsa Lindestam från Gävleborg, vice ordförande i Riksdagens försvarsutskott, hävdar att ett medlemskap skulle kunna innebära att ” vi måste ta emot kärnvapen på svensk mark” (hennes blogg 18 dec-2014). Hon verkar okunnig om att Nato-medlemmarna Norge och Danmark inte tvingas hysa kärnvapen.

Dessutom skrev Lindestam i Dagens Industri 20 augusti att ”den byråkrati och de beslutsregler som styr och reglerar formerna för Natos olika instanser förhindrar ett omedelbart militärt ingripande”.

Lindestam menar alltså att det inte ger ökad trygghet att få bindande garantier från Nato (i praktiken USA) om hjälp vid ett angrepp, en märklig slutsats av en ledamot av landets krigsdelegation, som ska ersätta Riksdagen vid krig.

Priset. Ett annat argument emot är de ökade försvarskostnaderna, idag drygt 1,1 procent av Sveriges BNP jämfört med Natos mål på 2 procent, en regel man dock tummar på. Med drygt 4 miljarder euro per år idag skulle de annars behöva bli cirka 5 miljarder. Den upprustning som nu pågår i Sverige innebär dock att kostnaderna ska ligga på cirka 4,5 miljarder euro årligen efter 2018.

Den tvehågsenhet om en anslutning till en allians där Sverige redan i praktiken deltar (hemligt under kalla kriget, allt mer öppet på 2000-talet) grundas alltså i hög grad på hur Ryssland kan tänkas reagera. Något som ingen utredning i världen kan svara på, det rör sig alltså om inhemsk partipolitisk taktik inom en splittrad socialdemokrati där dock majoriteten är försvarsvänlig och som regerar ihop med ett i grunden pacifistiska miljöpartister.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*