Gå till börsen eller inte – det är frågan som många tillväxtföretagare ställer sig i något skede. I Finland väljer de flesta att inte låta börsnotera sitt företag utan i stället sälja det till högst betalande. Situationen är diametralt annorlunda i Sverige, trots att verksamhetsmiljön och förutsättningarna är så gott som identiska med de finska.

Mikko Korvela köpte ett konkursbo i Nykarleby 1993. Korvela, som hade jobbat på Canon i Helsingfors, började utveckla företaget som sålde servicetjänster för kontorsapparater. Då han började 1993 hade han tre anställda. Över 25 år senare hade omsättningen vuxit kraftigt och Canorama har i dag femtio anställda. Företagaren Korvela stod inför ett vägskäl: antingen börja expandera eller sedan lösgöra sig. Han valde det senare.

”Då jag köpte Canorama 1993 sade jag åt mina vänner att jag säljer det innan jag är femtio”, säger han.

Han funderade också i ett skede att introducera företaget på börsen för att finansiera en internationalisering men det kändes inte som hans grej.

”En börsintroduktion innebär så mycket byråkrati för ett företag. Det kräver en helt annorlunda bakgrundsorganisation”, säger han.

Korvela vände sig till företaget Pro Man, som fungerar som en företagsmedlare inom M&A-branschen. De hittade snabbt en köpare, och i mars 2011 såldes Canorama till det finska privatkapitalbolaget Folmer.

Byråkratin avskräcker



Korvela är inte den enda tillväxtföretagaren i Finland som avskräcks av byråkratin en börsintroduktion för med sig. Under de senaste tio åren har det varit mycket tyst i Finland vad gäller börsintroduktioner, trots att den ekonomiska tillväxten tidvis har varit rekordhög.

Enligt Sevket Basev, styrelseordförande för Imap, ett globalt partnerföretag till vars nätverk Pro Man också hör, har små och me­delstora bolag skytt aktiekapitalmarknaden eftersom de har förlorat mer än vad de vunnit.

”Reglering och byråkrati gör det för arbetsamt. Dessutom utsätts de små bolagen för aktiemarknadens fluktuationer. Man kan se sitt värde sjunka med 50 procent på en dag trots att bolaget i sig mår bra.”

Enligt Basev lämpar sig börsintroduktioner bara för de bolag som redan har etablerad corporate governance och som har en stor omsättning eftersom det är både dyrt och mödosamt att starta från noll.

”Världen har inte lyckats designa en fungerande börsmarknader för små och medelstora företag”, säger han.

Potential på aktiemarknaden



Lauri Rosendahl, vd för Nasdaq OMX, är av en helt annan åsikt. Han anser det vara nödvändigt för fortsatt ekonomiskt tillväxt att företag vänder sig till aktiemarknaden för att finansiera sin tillväxt, och Rosendahl är förhållandevis optimistisk att de kommer att öka i antal. Finland är för tillfället den mest bankcentrerade kapitalmarknaden i Europa. När man i de flesta europeiska länder söker sig till marknaden för att skaffa låne- eller aktiekapital, antingen genom att notera sig eller genom att ta företagslån, vänder sig finska företag i regel till sin egen bank då de behöver lånekapital. Men enligt Rosendahl kommer det att bli svårare med tiden. Han tror att kostnaden för skuldfinansiering kommer att gå upp.

”Regleringen av banker blir tuffare och kapitalkraven stiger. Det kommer att krävas större likviditetsbuffrar vilket i sin tur leder till att priset på pengar går upp.”

Om bankerna inte finansierar företagen som förr måste de söka kapital någon annanstans. En naturlig källa är aktiemarknaden.

Samtidigt visar internationella jämförelser att finländarna är riskaversiva placerare. Man väljer ofta hellre säkra bankdepositioner än aktieinvesteringar. Finländska hushåll har i dag över 80 miljarder deponerade på bankkonton till närapå nollränta. Rosendahl skulle hellre se att de här pengarna åtminstone delvis kanaliserades till aktiemarknaden där de kunde fungera som bränsle för den finska företagstillväxten.

Han medger att byråkratin för börsbolag har antagit onödigt stora dimensioner men påpekar samtidigt att man har försökt lösa det problemet. I april i år grundades en alternativ handelsplats för småbolag, First North Finland.

”Den har en klart lättare reglering och mindre byråkrati än börsens egentliga lista.””

Företag som noterar sig på First North i Finland behöver inte övergå till den krångliga IFRS-bokföringen utan kan fortsättningsvis använda sig av den vanliga finska FAS-standarden. Företagen på First North har också lättare corporate governance-villkor och de behöver bara publicera en delårsöversikt utöver bokslutet. I Stockholm finns också en motsvarande First North-lista, och den har varit väldigt framgångsrik. Sedan den grundades har över 130 företag noterats.

Täta börsintroduktioner i Sverige



Det påtagliga är att en av de bäst fungerande aktiekapitalmarknaderna för småbolag i Europa finns i Sverige och en av de sämst fungerande i Finland. Under perioden 2005–2010 introducerades totalt 20 nya företag på börsen i Finland medan motsvarande siffra i Sverige är 164. Ändå är regleringen och förutsättningarna identiska, liksom också börserna – de hör ju till samma koncern, Nasdaq OMX, sedan åtta år tillbaka.

Ett problem är att finska tillväxtföretag, i synnerhet inom teknologisektorn, brukar säljas i ett tidigt skede till utlandet. Peter Vesterbacka sade nyligen i Kauppalehti Optio att ett av hans villkor att gå med i Rovio, företaget bakom det populära spelet Angry Birds, var att företaget inte säljs till första bästa spekulant. Det händer nämligen förargligt ofta, enligt Rosendahl.

”Finska teknologibolag har tendensen att snabbt bli uppsnappade av amerikanska västkustbolag. I samma veva försvinner ofta jobben också.”

För att sätta stopp på det här efterlyser Rosendahl mer incentiv för tillväxtföretagen i Finland att förbli finska. Han hänvisar till Storbritannien där man har identifierat viktiga tillväxtsektorer och givit de företag som investerar i hemlandet skattelättnader.

”Den här åtgärden har lett till flera börsintroduktioner och ekonomisk tillväxt”, säger han.

Traditionerna styr



Varför finska entreprenörer hellre säljer sina företag och inte oftare väljer börsintroduktion som man gör i Sverige tror Rosendahl att har mer med traditioner och attityder att göra.

”I Sverige finns en längre tradition av företagande och framför allt en marknad med tillräckligt många framgångsrika exempel.””

Och så har vi den finländska ödmjukheten. En lyckad börsintroduktion kan göra ägaren mycket rik. Men det är inte alltid vad finländska företagare är ute efter. För Mikko Korvela var pengar inte det viktigaste argumentet.

”Min drivfaktor med att vara företagare har aldrig varit att bli rik. Då jag sålde företaget var det viktigare för mig att personalen fick en bra ägare.”

Lars Wikholm på Pro Man framhåller också att en lyckad försäljning inte brukar lämna ägaren tomhänt heller.

Lena Barner-Rasmussen, text