Spara pengar – tre lätta sätt

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Livets fyra största penningsummor för de flesta av oss är lön, bolån, matutgifter och pensioner. Min fru och jag tecknade ned merparten gemensamma utgifter i ett kalkylprogram de senaste nio åren. Procentandelarna förändras inte mycket. Matutgifterna, den enskilt största kostnaden, står för runt 25 procent årligen.

Att spara pengar vid matinköp handlar om köpvanor och policy. Prisskillnaderna mellan Lidl och de två största affärskedjorna (K- och S-grupperna) är runt 25 procent för nästan identiska produkter. Atmosfären är inte densamma, men en runda till Lidl är, eller borde vara, en självklarhet. Jag satsar hellre pengar på en trevlig semester eller en god bok än göder dyra dagligvarubutiker!

Det är en politisk tragedi att de två stora detaljhandelsgrupperna, precis som banker och försäkringsbolag, får verka med snudd på monopol. Det säger en hel del om avsaknaden av konkurrens i vårt land, och bristande vilja hos politikerna att bryta monopolen.

Jag tror att tre saker behöver förändras för att rehabilitera faktisk konkurrens i landets ekonomi. Ingen av åtgärderna står på den politiska agendan för partierna, men kanske den här kolumnen kan trigga en mirakulös förändring…

Den viktigaste reformen är att hindra folk att lyfta 50 eller 100 procent högre lön om de jobbar kvällar, veckoslut eller helgdagar.

Deltidsanställda borde bara få normallön oavsett vilken tid på dagen eller i veckan de jobbar.

Heltidsanställda borde endast vara berättigade till runt 20 procents högre betalning om de jobbar övertid, kvällar, veckoslut och helger.

Vänta – innan facken börjar gorma: betänk att detta troligen skulle skapa tusentals nya jobb och en arbetsstyrka som kan konkurrera med resten av världen.

Enkel matematik, något som få politiker förstår sig på, visar att fler skattebetalare leder till lägre skattegrad. De flesta ekonomer har kopplingar till fackrörelsen eller arbetsgivarförbunden, och vill ogärna avslöja hur ekvationerna går ihop.

Intressekopplingar till förbunden i bägge lägren – liksom de ovannämnda monopolen – verkar som bromsklossar för viktiga policyrevideringar.

Notera att dessa kollektiv inte röstar. Det är vi skattebetalare, majoriteten av befolkningen, som röstar – och jag röstar för högre sysselsättningsgrad, för fler skattebetalare, och för färre bidragslyftare. Billigare livsmedel och lägre skatter är resultatet.

Den andra stora förbättringen är att sluta diktera när butiker, banker, restauranger och så vidare får hålla öppet.

Jag protesterar mot att någon kräver att butiker ska vara stängda på kvällar, på söndagar och allmänna helgdagar. Jag kan köpa saker på internet dygnet runt – varför kan jag inte då shoppa fysiskt när jag själv vill?

Jag har sannerligen inte röstat för att kyrkan skall få bestämma i frågan. Butiksägare kunde konkurrera med att hålla öppet när kunderna vill ha betjäning, utan att bekymra sig om att bryta mot lagar, eller tvingas betala dubbel lön.

Slutligen borde organisationer som representerar handelsgrupper, banker, fackföreningar och byggfirmor med mera inte tillåtas utöva påtryckningar på politiker.

En politikers första plikt är gentemot de medborgare som röstat in honom och gett honom befogenheter. Det får inte förekomma några som helst privata diskussioner, överenskommelser eller finansiering mellan politiker och företag, fackförbund eller deras lobbyister.

Om man går tjugo eller trettio år tillbaka, fanns det inga lobbygrupper. Jag påstår inte att saker och ting var bättre då, men jag anser att vanliga skattebetalare borde sluta acceptera massiv påtryckning från företag och förbund som vill begränsa konkurrensen och höja levnadskostnaderna.

Demokrati är utmärkt. Det är det bästa alternativet, men det behövs en radikal omruskning för att säkra rättvisa och representativitet.

Vad vi har åstadkommit i dagens Finland och i många andra europeiska länder är ogenomskinliga och bekväma relationer mellan politiker och specialintressen med pengar och kommersiell makt.

Det har lett till en ekonomi med försvagad konkurrensanda och sviktande ledarskap. Att vända utvecklingen kräver bara tre enkla steg – som de nu gynnade intressegrupperna kommer att bekämpa med näbbar och klor.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*