Språkglädje

Uppvuxen under enspråkigt svenska förhållanden har jag inte lärt mig något extra språk gratis. Boken har hjälpt mig på traven. Nej, inte som en vän i den akuta nöden på främmande territorium, utan som en ledsagare mot ett större intresse, en nyfikenhet och en kunskapsnivå som underlättar livet. Läsandet möjliggör interaktioner på icke-svenska utanför bokens värld.

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Tro inte att det var Mika Waltari, Charles Dickens eller Thomas Mann som gällde. Nej, det var serier. Utan Asterix och Lucky Luke, lånade i Nagu bibliotek om somrarna, hade jag inte lärt mig finska. Och utan Akademens utbud av Isaac Asimov hade det blivit knapert med engelskan; en tidig tonåring som fastnat för astronomi och naturvetenskaper fann plötsligt ett betydligt större utbud än på svenska.

Hjärnan vill ha kul. Så här långt delar jag väl de flesta Forum-läsares erfarenheter. Jadå, your mileage may vary, men det är knappast revolutionerande att i barn- och ungdomen välja att förkovra sin språkkunskap i finska och engelska genom att läsa, det må så vara serier, tidningar eller böcker. Och vanan håller ofta i sig upp i åren, utan att man närmare reflekterar över saken.

För egen del har jag dock redan länge undvikit att läsa både finska och engelska. Jag fick tillräckligt av de språken i yrkeslivet, utan att ännu späda på med frivilligt läsande. Övermättnaden på finska och engelska gjorde att jag allt mer suktade efter läsupplevelser på modersmålet. ”Duger inte min finska/engelska som den är, ja då får det vara”, resonerade jag. Jag tröttnade, tappade nyfikenheten och viljan att lära mig mer.

Självmotivation. I april-spalten ”Das Buch” förklarade jag varför tyskan blev mitt favoritbokspråk vid sidan av modersmålet: bra utbud, gemensamt kulturarv, djup språklig släktskap. Därför ska jag inte orda så mycket mer om tyskan, som med tiden blivit starkare än finskan och engelskan.

Det som kvarstod var den språkliga nyfikenheten och viljan att lära mig mer. Den ivern kan förstås delvis stillas på modersmålet och i mitt fall på tyska, men jag valde att fortsätta på den barnsliga serietidningslinjen. Asterix på bayerska eller latin? Visst! Anders And på danska och Paperino på italienska är också underhållande. Frustrerande var det att med ordbok bokstavera sig igenom Дональд Дак; vart och vartannat ord måste jag slå upp, och det gick så långsamt att jag vid slutet av pratbubblan lyckats glömma vad det hände i början.

Falska vänner. Annat är det med norska. Jag hade förstånd nog att inte börja med Et dukkehjem av Henrik Ibsen. Kanonene på Navarone och andra verk av Alistair MacLean var lättslukade och på senare tid har jag avancerat till Panserhjerte, Sønnen och Politi av Jo Nesbø. Nesbø väver in norska dialekter i intrigen, men han lyckas reda ut begreppen så tydligt att även en dum finlandssvensk hänger med.

Danska är mer trögläst. Alfabethuset av Jussi Adler–Olsen är ännu på hälft, Fasandræberne opåbörjad. Jag köpte i tiden en dansk ordbok. Hur i friden skulle jag annars, då jag före Google Translate läste Den russiske sangerinde av Leif Davidsen, förstå att forår är vår och efterår är höst?

Franska hör för min del till kategorin mer eller mindre oanvända språk. En sommar på Airbus i Toulouse och några terminer franska i Otnäs hindrar inte franskan att rosta. Ska jag förstå allt vad Michel Bussi skriver i Un avion sans elle (Prix du Roman Populaire 2012) eller Gravé dans le sable, ja då blir ordboken i flitig användning. Men inte måste man förstå varje ord för att förstå handlingen och njuta av läsupplevelsen. Och stöter jag på något högfrekvent nyckelord, ja då finns ordboken tillhanda.

Фёдор. Insikten att man inte behöver förstå allt har möjliggjort läsning på italienska, ett språk jag aldrig studerat men nog utsatts för under ett antal resor. Jag är ännu stolt över att ha njutit av Uomini che odiano le donne och tacksam för att Stieg Larssons Män som hatar kvinnor hjälpt mig att lära mig italienska.

Säkert finns det ett antal ytterligare språk där deckare vore nyckeln till en djupare förståelse. Men varför plöja igenom hela långa De vrouw die met vuur speelde, om man sällan reser till Holland?

Min dröm vore att via boken lära mig ryska. Erfarenheterna från pratbubblorna upprepade sig då jag kämpade mig igenom första sidan av Азазель, första boken om Fandorin, 1870-talets ryska James Bond. Jag är illa rädd att jag kommer att lämna detta jordeliv utan att ha avnjutit Dostojevskij på originalspråk.

Däremot kan flygplatserna i Spanien och Portugal nog behöva lättas på några lättlästa deckare. För boken kan ge språkglädje och njutning också på andra språk än modersmålet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*