Stoff för en framtida Kafka

Icke-traditionell. Amerikas styrka är digital, inte traditionell infrastruktur.

Icke-traditionell. Amerikas styrka är digital, inte traditionell infrastruktur.

Jag sitter i ett amerikanskt lokaltåg på väg från Boston till Rockport. ”Detta kan inte vara sant”, tänker jag för mig själv. Tio sekunder och tio stansade hål senare får jag tillbaka en stor vikt blå pappersbiljett. Konduktören går vidare och fortsätter sin konfettifiesta. Det finns en konduktör för varje vagn. Tåget stannar. ”Ni får gå ut, det är ett problem med bron. Det kan ta en halvtimme, kanske en timme.” Det känns overkligt. Jag är i en av världens förmögnaste städer, men infrastrukturen är på ulandsnivå.

USA:s latenta skuld för sliten basstruktur uppgår till astronomiska belopp. Samtidigt har de privata företagen mer pengar på kontot än någonsin, över tre gånger mer än 1980. Kontanta medel som inte avkastar. Detta i världens mest framtidstroende land. Som nordbo kan man känna sig lite överlägsen: långsiktighet är inte amerikanernas styrka. Vi däremot har en fungerande infrastruktur.

Digitalt försprång. Men frågan är mer nyanserad. I fråga om digital infrastruktur har amerikanska teknologibolag global dominans: Google, Youtube, Amazon, Facebook, Twitter, Whatsapp, Instagram, Snapchat, Uber, AirBnb … Inom teknologisektorn finns det villiga finansiärer som ser framtiden som en möjlighet, som en mängd optioner med ekonomisk potential, inte bara som risker. Här finns ingen anledning till nordisk överlägsenhet. Tvärtom, amerikanerna mobiliserar effektivt både entreprenörer och slutanvändare. Färden med Uber in till Boston är både smidig och billig.

Historiskt har vi i Norden, Finland medräknat, varit bra på att uppbåda och hushålla med knappa gemensamma resurser. Det har varit vår styrka inom såväl försvar, infrastruktur som samhällstjänster. Nu verkar vi här hemma delvis ha tappat självförtroendet och förmågan att fatta beslut, att ta vara på nya möjligheter och att genomföra förändringar.

En del av handlingsförlamningen är kopplad till ökat fokus på risker och enskilda satsningar i den offentliga diskussionen. Det är lätt att verka förnuftig genom att lyfta fram faror, ifrågasätta realismen i planer och kräva konkreta besked. Strategi stämplas som luddigt och diskuteras sällan, enskilda projekt är lättare att greppa. Det förefaller tryggt att framhäva att kostnaderna sannolikt har underskattats och att fördelarna alltid skall tas med en stor nypa salt.

Självkänsla. Problemet med denna inställning att inget blir gjort. Det vore oklokt att satsa på alla hästar till vilket pris som helst – men risker måste man ta. Lägger man ribban för högt blir inget av. Framtidssatsningar bygger på att våga tro och ha tillräckligt bra självförtroende.

Samtidigt är den enskilda investeringen mindre viktig än sammanhanget, strategin. Ta Guggenheim. En museisatsning vore kanske vettig om Helsingfors hade en konsekvent och bred infrastrukturstrategi som stöder kultur och turism. Utan dylikt blir ett enskilt projekt lätt irrelevant och sannolikt ekonomiskt ointressant.

En annan historisk styrka vårt samhälle haft är en relativt rationell arbetsfördelning. Ta vägnäten. Staten ansvarar för att det finns ett landsomfattande kommunikationsnät och huvudleder. Det lokala vägnätet sköts lokalt. De sista kilometrarna sköts av användarna själva, av väglag.

Användarna ställer utan mellanhänder krav och ambitionsnivå, och betalar. Bråk? Utan tvivel, men alternativet med centraliserade beslut är absurt och dyrt. Blir det orättvist ibland? Otvivelaktigt. Men regelverk och subventionsmöjligheter löser de största felen. De gemensamma resurserna sätts på viktigare saker än att medla i lokala bråk om dikestrumman ska repareras i år eller inte.

Mammuten. På flygresan hem påminns jag av tidningsrubrikerna att vår största utmaning varken är vägnätet eller museiväsendet utan social- och hälsovården. De stigande kostnaderna och resursbehoven är uppenbara. Olika reformförsök har gjorts, men jag ser tyvärr inte mycket i ansatserna som skulle blicka framåt mot modern digital infrastruktur eller som skulle ta avstamp i våra historiska styrkor.

Lösningen söks genom alltomfattande mammutprojekt i stället för en strategi där gemensamma resurser klart koncentreras till att bygga en modern gemensam vårdinfrastruktur. Till naturen lokal verksamhet som dag-, åldrings- och närhälsovård ska drivas på en centraliserad specialsjukvårds villkor. Millimeterrättvisa och reglering låser, snarare än driver framåt. Vi borde uppmuntra lokala initiativ och försöka oss fram. Men nyhetsflödet domineras av förvaltningstekniska detaljer. Strategin, det vill säga ett hurdant samhälle vi vill bygga, diskuteras inte.

Kommer våra gemensamma resurser att förbrukas på att koordinera en ändlös räcka småärenden i vardagen? Det går inte att långtidsplanera med låsta strukturer. Man måste förbli öppen för utveckling och redo att omforma sig löpande. Jag fruktar att vårdreformen blir stoff för en framtida Kafka. 

Stefan Björkman  text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*