Stolpe in

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.

Bergsrådet Tor Stolpe, vd för Wärtsilä 1978–88, blev i en intervju tillfrågad om sina läsvanor och om sina rekommendationer för ”dagens studerande” med karriärambitioner.

Det här var någon gång under min studietid på 1980-talet. Till min förvåning nämnde inte bergsrådet vare sig Richard Normann, Tom Peters eller ens Peter Drucker, den tidens höjdare inom affärslitteraturen. Tvärtom rekommenderade han skönlitteratur. Och han gjorde det inte ens i första hand med syftning på allas vårt behov av avkoppling, utan för att skönlitteraturen gör oss till bättre ledare och bättre företagare.

Så där helt begrep jag inte hur han tänkte. Borde inte en framåtsträvande, karriärmedveten studerande börja med att lära sig skillnaden på balansräkning och resultaträkning? Produktionsplanering, marknadsföring, personaladministration, strategi (på den tiden var affärsspråket ännu inte helt förengelskat)?

Affärsverksamhet är människor. Skulle jag mot förmodan stövla över intervjun på nytt, misstänker jag att jag inte bara skulle hänga med i Tor Stolpes tankegång, utan också vara helt ense med honom. Affärslivet handlar inte tillnärmelsevis lika mycket om vad som dåförtiden kallades för operationsanalys, och desto mer om mänskliga processer. Hur enskilda människor reagerar i olika situationer. Hur olika människor samverkar.

Skönlitteraturen kan ge inspiration och hjälp där skon verkligen klämmer. Ibland är det inte så svårt att veta vad som skall göras eller vad som är rätt för företaget.

Det rätta beslutet kan vara klart från början, för en insiktsfull ledare. Långt ifrån klart är det dock hur beslutet skall genomföras. Enskilda individer kan motarbeta kloka beslut, stora delar av organisationen kan mobilisera motstånd. Vi människor är inte så rationella. Vi vill inte alltid höra sanningen, vi vill inte bli tillsagda, utan vi vill komma på själva. Lyckas chefen få oss att tro att vi själva kommit fram till något, kan chefen lita på att vi lojalt driver ärendet i vått och torrt.

Läs deckare. Därför beundrar jag Donna Leon (hon amerikanskan som skriver om Commissario Brunetti från Venedig), Viveca Sten (hon företagsjuristen som skriver om mord i Sandhamn i Stockholms skärgård) och Jan Guillou (oavsett han skriver om Arn på medeltiden, Coq Rouge under kalla kriget, eller familjen Lauritzen i början av 1900-talet). De lyckas försätta sig i andra människors sätt att tänka. De kan trovärdigt beskriva hur en person av motsatt kön tänker, eller av annan samhällsklass, av annan ålder, annat ursprung. Att de kan väva ihop underhållande intriger är en annan femma, men utan förmågan att leva in sig i andra människors situation vore deras författarskap omöjligt. Och författarens inlevelse blir läsarens inlevelse. I den-och-den karaktärens kläder kanske jag också skulle känna, tänka och handla så? Faktiskt, den-och-den karaktären påminner om den-och-den arbetskollegan, släktingen, bekantskapen!

Det må så gälla vad högkulturellt folk betraktar som skräplitteratur, alltså deckare: Skönlitterära verk ger insikter i hur människor reagerar. Det här gäller också kulturberoende beteende. Rikssvenska kollegors tänkesätt belyses i alla svenska deckare, och karikeras förstås av Burt Kobbat.

Kulturresa. För den som har med ryssar att skaffa rekommenderar jag Boris Akunin, en 1956 född georgisk författare – Rysslands egen Jan Guillou. Akunin är en stor framgång också i Tyskland; tyvärr verkar endast ett fåtal böcker vara översatta till svenska. Hans hjälte Erast Fandorin är en rysk James Bond i tsarens tjänst, i slutet av 1800-talet.

I en uppföljande bok, Tsarens bibliotek, beskriver Akunin hur Erasts sonson Nicholas Fandorin på jakt efter familjeskatter åker tåg till Moskva längs samma rutt som anfadern Cornelius von Dorn. Nicholas är exilryss och hans första resa till Ryssland under 1990-talet är till förvillelse lik anfadern Cornelius’ resa före Peter den Stores tid.

Läsaren blir klokare på den ryska folksjälen, och kan roa sig åt att den tyska översättningen korrekt anger Helsingfors som det på ryska brukliga namnet på storfurstendömets huvudstad. Gediget arbete av herr Akunin.

Positiv manipulation. Fylld av beundran är jag för Donna Leon. Kommissarie Guido Brunetti lär dig arbeta runt inkompetenta chefer (Vicequestore Patta), nyttja deras fåfänga, föreslå icke-A och få dem att säga emot så man uppnår A, vilket var vad man egentligen ville. Manipulation av negativa människor är ok! Brunetti visar också att man kan göra gott och må bra i en miljö som är allt annat än renodlat god; italiensk politik har ju som bekant haft sina sidor de senaste tvåtusen åren.

Och Tor Stolpe hade rätt. Skönlitteratur främjar både logiskt tänkande och empati.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*