Syskongräl vid Bottniska viken

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Top-down eller bottom-up, allesamman? Förklaras brokiga företagsresultat av spänningar i finsk-svensk företagskultur?

Den långa raden av finsk-svenska företagsförvärv och -fusioner är ingen slump. Med liknande näringslivsstrukturer samt stor tyngd på basindustri och råvaror verkar det ofta vettigt för två globalt sett mindre producenter att gå ihop för att bli konkurrenskraftiga gentemot Asien. Nyligen SSAB-Rautaruukki.

Den gemensamma resan har inte alltid varit lätt, kanske till följd av oanade kulturella skillnader. Är det medierna som överdriver landskampen, eller kan faktiska kulturklyftor förklara den varierande framgången hos finsk-svenska företagsfusioner?

Börja med Telias förvärv av vingklippta Sonera (2002). Samgången utgjorde i själva verket en plan B, eftersom Telia av allt att döma inte kunde gå ihop med norska Telenor på grund av olika ledarstil och beslutsprocesser. Fusionen följdes som känt av mutskandaler och korruption inom diktaturländer, samt chefsbyten.

Stora Enso (1998) drabbades av fartblindhet, rena rama storhetsvansinnet i och med det nästan suicidala förvärvet av amerikanska Consolidated Paper år 2000. Detta följdes av miljö- och människorättsskandaler. Svaga resultat, fabriksnedläggningarna och personalnedskärningar härstammar ur en sen reaktion på digitaliseringen.

Minns någon att Tieto en gång i tiden hette Tieto Enator, efter en finsk-svensk fusion 1999? Denna IT-konsult har sedermera tappat riktningen, så gott som begravt de en gång så globala ambitionerna, och genomgår en närmast desperat omstrukturering.

Storbanken Nordea (fusion 2001 mellan finska Merita, svenska Nordbanken, danska Unibank och norska Christiania Bank och Kreditkasse) är en framgångshistoria, dock med vissa skönhetsfläckar: olika syn på bonus, en hackig internetbank samt dyra fonder med svag avkastning.

I boken ”Syskongräl – 36 beslutsfattare om finsk-svenskt ägande” (2005) erbjöd svenska och finländska storföretagsledare (anonymt) sina synpunkter på skillnader i företagskulturer och olika sätt att utöva ledarskap.

Ledarna underströk den grundläggande gemenskapen mellan länderna, sett ur globalt perspektiv. Men på nära håll syntes tydliga skiljelinjer. Finnar beskrevs som beslutssnabba och handlingskraftiga, dock odemokratiska, medan svenskar sades vara samförståndssökande och långsiktiga, men långsamma.

Den finska företagskulturen har utvecklats lokalt, rätt så isolerat. Historien har satt sina spår (se förra Forum), som dock försvagas för varje år. I dag agerar våra börsbolag på en global marknad och styrs av proffs från en mängd olika kulturella bakgrunder. Eventuella skillnader mellan företag har knappast så mycket att göra med var cheferna eller de anställda är födda, snarare är det individerna och de olika personligheterna som avgör.

Både finska och svenska staten förblir storägare i näringslivet, även om rollen sakta försvagas. En tydlig skillnad, ännu i dag, är att kontakten mellan finländskt näringslivsfolk och politiker är rätt så intim, rentav symbiotisk jämfört med Sverige.

För 100 år sedan rörde sig de flesta människor och företag inom ett område med en radie på maximalt 100 kilometer. I dag har den radien (åtminstone potentiellt) sträckts ut över hela världen. Är idén om en nationalkaraktär förlegad, då vi alla är potentiella världsmedborgare?

“Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?” frågade Paul Gauguin 1898. De tre frågorna hänger alltid samman.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*