Tankefel och godtycke

Jag är en laglydig medborgare. Pliktskyldigast beslöjar jag min näsa och mun med min skidåknings-niqab, i tåget och matbutiken. Angela Merkels ord är min lag, och släpper Sanna Marin in mig i Finland, är hennes ord det också.

Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Beslutsfattarna är satta i ett svårt läge, jag avundas dem inte. Just dessa två damer, som regerar i de länder där jag har rösträtt, verkar ha både hjärna och hjärta. Detta står i bjärt kontrast till ledarna i många andra länder.

Jag är också en tänkande medborgare. Och jag börjar ha svårt med att låta bli att tycka till, även om jag i början av pandemin konstaterade att det är bäst att allsköns tyckare kniper käft.

Nu är det inte så att jag sitter inne med de rätta svaren, vem gör nu det. Men just nu ställs inte ens de rätta frågorna. Kanske av rädsla för dalande väljarstöd, från dagens stratosfäriska höjder? Jag som inte är vald lever inte med sådana begränsningar, och det ska jag dra nytta av genom att vädra mina grubblerier.

Oproportionerlig panik. Paasikivi åberopade jag i en tidigare spalt: All visdom bygger på att erkänna fakta. Fakta idag är att oproportionerlig panik råder. Kärnvapenförintelse, världskrig, klimatkatastrof, förstörelse av naturresurser – allt det är tydligen småpotatis, i jämförelse med covid-19.

Och med covid-19 talar vi ju inte ens om något existentiellt hot mot mänskligheten, utan om en ynka pandemi, som rentav har den goda smaken att företrädesvis drabba oss först då vi redan fått njuta av livet rätt länge – och också då lämna en överväldigande majoritet oskadd. Det är inte så att stora områden blir obeboeliga av radioaktivitet, av översvämningar eller föroreningar.

”I want you to panic”, sa Greta. Hon lyckades. Men världens regeringar greps av panik för musen som springer över stuggolvet, inte av stugans brist på brandskydd. Okej, det är sant att musen faktiskt sprang över golvet, och att stugan ännu inte har brunnit upp. Strunt i att elden hanteras ovarsamt, brandsläckare saknas och FBK-medlemskapet är obetalt. Ingen ut och ingen in! Nu ska skåpdörrarna spikas fast. Alla som inte är utbildade spikare ska ligga på dagatäcket i väntan på att vetenskapen lär sig att katter är bra att ha och att ingenjörskonsten uppfinner musfällan.

En obesvarad fråga är: Vilket är målet med att stänga samhället? Är det a) att få totalstopp på pandemin, eller b) att bromsa den så vi kan ta stöten med minimalt lidande? Alternativ a) är väl omöjligt, tills 90 procent av oss är vaccinerade, och det kan ta sina modiga år. Är svaret b), måste vi definiera begreppet ”lidande” och skapa modeller för hur vi minimerar det.

Just nu verkar det enda som följs upp vara hur många som smittats och dött av pandemin. Men hur många lider och dör av att samhället stängs? Vem har ens den blekaste aning om hur man bygger upp en excelmodell för att besvara den frågan? Hur ritar man fina grafiska kurvor som jämför länder med varandra, med tiden på x-axeln och barkar-åt-helvete på y-axeln?

Hur mäts lidande? Det här leder till svårhanterliga etiska frågor: Hur mäter man lidande? Och enligt vilka principer ska samhället fatta de svåra avvägningsbesluten?

Det svåra är att få in tanken på rätt spår. Insikten att staten som bäst utövar godtycke kanske vore en början. Paasikivi påpekar att pandemin gör att staten inte kan fullfölja alla sina uppgifter, utan måste tumma på vissa principer. Men han säger inget om vilka.

Grundlagens §1 lyder i Finland: Konstitutionen skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda männis-kans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. I §2 nämns legalitetsprincipen: För att medborgare i en stat ska kunna åtnjuta rättssäkerhet, och skyddas mot godtycke i rättstillämpningen, måste de kunna förutse vilka handlingar som är straffbelagda.

Ingenstans står det att staten har rätt att offra legalitetsprincipen och andra grundläggande friheter. Det talas om människovärdets okränkbarhet, inte om statens skyldighet att rädda enskilda människoliv.

Orättvis nedstängning. Tyskland och Finland har betett sig grundlagsvidrigt. Stängandet av samhället har drabbat oss olika, pengar delats ut hipp som happ. Skyddandet av riskgrupper har skett på bekostnad av barn, ungdom och enskilda näringsgrenar. Inte mycket till frihet, inte mycket till rättvisa i samhället.

Men vad sker? Merkel kväver debatten och cynikerstämplar alla som vill diskutera frågan om principernas rangordning. Visst vill väl alla skydda äldre och andra riskgrupper, men det är väl inte det enda vi vill? En drastisk analogi: Sitter jag i rullstol ska väl du inte av solidaritet behöva uppoffra dig genom att sluta gå?

Rädslans pandemi förblindar oss från att tänka klart. Klartänkt kan man vara utan att vara känslokall, men inte utan att kasta tankeförbud överbord. Om man vill, går det att föra kloka resonemang utan att det urartar i förtörnade utrop om att ”människoliv kan inte mätas i pengar”.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*