Teaterchefen med fötterna på scenen

Joachim Thibblin. Foto: Cata Portin

Joachim Thibblin (41), magister i scenkonst från Teaterhögskolan i Helsingfors, är ny chef för Svenska Teatern i Helsingfors. Han har jobbat som teaterchef i elva år, först för Åbo Svenska Teater och nyligen för Esbo stadsteater.

Hur var det att ta steget till en institutions­teater och nationalscen?

Det är stor skillnad då man tittar på organisationen, men verksamheten är densamma – att producera teater. Fördelen är att vi har det väldigt bra ställt. Vi har resurser att göra högklassig tea­ter oberoende av genre och i teatermaskineriet finns det rätt människor på rätt plats, vilket inte alltid är fallet i de mindre husen. Men även om vi har det ganska bra i det stora hela är det ekonomin som styr. Det är väldigt dyrt att göra teater och vi har ett begränsat publikunderlag.

Hur ser Svenskis framtida repertoar ut?

För mig handlar det nu om att hitta mig fram och lyssna. Fokus ligger på det som händer om ett år och framöver. Min strävan är att få stora scenen att fungera lite mera som en repertoarscen med flera föreställningar. Nu spelas det ofta en föreställning i taget, men om man kan byta oftare sitter man inte med ett kort på handen.

Vilka är dina konstnärliga visioner?

Jag hoppas att Svenska Teatern i framtiden har barnteater mer regelbundet. Det är ingen idé för oss att tala om att finlandssvenskarna inte går på teater om vi inte tar hand om barnteatern.  Vi som nationalscen måste kunna bjuda på teater  särskilt för småbarn. Svenska Teatern är starkt förknippad med den här fastigheten och vi ska sätta upp barnföreställningar här så att barnen blir vana att komma hit. Vad internationellt samarbete beträffar kommer fokus att ligga på Sverige och Norden. Som stor aktör på svenska är det viktigt att vi har referenser och samarbetspartner i Sverige.

Hur avgör en teater vilka pjäser som sätts upp?

Att göra teater och att leda en institutions­teater är att uppfinna hjulet på nytt och på nytt, varje år. På teatern gör du en föreställning, den lever sitt liv och sedan dör den. Så börjar du med tomt bord igen och försöker vara suverän, originell och överraskande. Vi bereder förslagen till pjäser tillsammans med dramaturgiatet som består av två dramaturger och en publikarbetare. Dramaturgiatet samarbetar med agenter och andra teatrar och får impulser. Innehållsproduktionen är en dialog, vi diskuterar med ensemblen och utomstående konstnärer.  Samhället runt omkring oss är fullt med berättelser som vill bli berättade och många vill berätta dem. Det är hela tiden frågan om vad vi kan välja som passar in på de skådespelare vi har och de gäster vi tar, och som samtidigt passar in i budgetramarna.

Är du risktagare eller spelar du säkert?

Jag försöker ta kontrollerade risker. Det handlar hela tiden om att bygga kombinationer, yin och yang. Vi har en stark subventionering och har därför möjlighet att ta vissa risker eftersom allt inte ska spelas in via dörren. Jag vill vänligt uppmana vår svenskspråkiga publik att gå lite utanför sin egen bekvämlighetszon och utmana sig själv. I teatersynen är vi ännu rätt så bundna av klassisk, narrativ teater med en början och ett slut. Men man behöver inte alltid förstå allt, man kan bara låta impulserna komma. För oss som teater handlar det i viss mån om att utbilda publiken. Men vi ska också ge publiken det den vill ha eftersom vi drivs av skattebetalarnas pengar.

Vem är er målgrupp, alla finlandssvenskar, de tvåspråkiga eller också finskspråkiga?

Vi ska vara en teater för alla, men vi kan inte göra åt alla samtidigt, utan riktar föreställningarna åt olika publiksegment. Vi spelar i första hand på svenska för att vi heter Svenska Teatern och det är vår uppgift. Något specialprojekt kan vi göra på annat språk. Teatern är en av de få konst­former där man hör det levande språket här och nu. Det talade språket är viktigt, men språket får inte bli ett hinder för finskspråkiga. Det är ett faktum att vi inte skulle klara oss utan den finskspråkiga publiken. För att göra pjäserna mer tillgängliga textar vi dem och det är viktigt att ha all service på två språk. Vår tvåspråkiga approach är inte ett hot mot svenskan, utan tvärtom.

Vad innebär digitaliseringen inom teatern?

Ingenting ersätter den naturliga kontakten. Jag tror att teater och liveberättande kommer att ha en ännu starkare betydelse med tanke på digitaliseringen. Teatrarna börjar vara ett av de sista ställena där man ber folk stänga av sina mobil­telefoner. Vi kan inte heller isolera oss från utvecklingen, digitaliseringen kan göra teatern mera delaktig och mera relevant, till exempel genom interaktiva föreställningar. 

Vilka är teaterchefens viktigaste egenskaper?

Att vara lyhörd och hålla huvudet kallt, att vara diplomatisk och att våga fatta också tuffa beslut. Att leda en teater handlar om att leda expertgrupper med allt från skådespelare, snickare och sömmerskor till regissörer, scenografer och specialister på kläder, ljus och ljud. Det här ska sättas ihop och fungera i ett väldigt modernt teater­maskineri. Vi har ett nyrenoverat hus med en digitaliserad stora scen som är en hel vetenskap i sig. Allt är datoriserat med operatörer som kör allt från hur vridscenen snurrar till hur dekoren åker upp och ner.

Kommer du själv att stå på scenen?

I första hand är jag här som teaterchef, men jag hoppas stå på scenen i något skede. Då jag började i Åbo 2006 bestämde jag att jag inte spelar. Jag hade sett många teaterchefer som hade försökt kombinera allt, och då missköter man alltid något. Ibland har jag tagit någon liten roll, oftast av budgetskäl. Samtidigt är det viktigt att hålla kontakten med golvet. Det här huset är enormt, och jag försöker så ofta som möjligt gå ner till scenen, så att jag hela tiden påminns om att det är teater vi gör. 

Heidi Furu text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*