Teknikmorkis

Moralisk baksmälla har vi som håller på med IT fått ordentliga känningar av under de senaste två åren. För i förlängningen är brexit vårt fel, likaså valet av Trump, förföljelserna av rohingya, och all möjlig annan ondska. I vår naiva tro att vi gör världen till en bättre plats har vi förstärkt människans negativa karaktärsdrag. Hur? Genom att via ”neutrala” sociala medier skapa mer engagemang för det upprörande och det falska, än för det kloka och det sanna.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Rentav Mark Zuckerberg har känt sig krapulantisk. Ännu efter att Trump valdes fann han det befängt att Facebook påstods ha gynnat Trump framom Clinton. Personligen hade han säkert hellre sett Storbritannien hållas kvar i EU, Clinton vinna Trump och rohingya låta bli att fördrivas från sina hem i norra Burma. Men så inte hans algoritmer. Algoritmerna som dirigerar ditt Fejan-flöde har optimerats enbart utgående från maximerad tittartid. Enkelt: Ju längre tid du slösurfar på Fejan, dess fler reklamer ser du, dess mera intäkter har FB. Och slösurfning i sin tur bygger på utnyttjandet av människans inneboende sensationshunger, vilja att höra till olika grupper, och andra mindre smickrande mänskliga karaktärsdrag.

Känslor säljer. Det här är kanske ingen uppseendeväckande insikt. Det är ju inte så att det meningsfulla är det mest engagerande. Delar jag mina Forumartiklar på Fejan får jag förvisso några lajkar, men mer sällan inleds något djupsinnigt meningsutbyte. När jag i början av februari delade min kajakutflykt från Nagu gästhamn till Själö, i -14°C kyla under pågående isbildning, då blev både lajkarna och kommentarerna många. Fast det är ju rätt harmlöst, för det var ändå ingen fejkutflykt, och uppmärksamheten skadade knappast någon. Ändå ligger det betydligt mer möda och eftertanke bakom mina Forumspalter, än bland delandet av några klatschiga bilder från Skärgårdshavet.

Fakta är osexiga. Värre är det med lögner och halvsanningar. Då Facebook är föregivet neutralt, är det en bra plattform att stå på för folk som vill basunera ut hur många miljoner pund man per månad kan ge till NHS i stället för EU. Och för dem som vill dela med sig av varför vaccinering är farligt för barn, eller jorden platt. Ges konspirationsteorierna samma synlighet som seriös journalistik, går det som det gått: Journalistiken utarmas, klickbetena nappar.

Länge duckade Facebook för kritiken. Man värnade om lag och moral på två punkter: Bröstvårtor och copyright. Man gjorde däremot ingen skillnad på sådant medieföretag alltid hållit isär. Vad är en nyhet, vad är en åsikt, vad är satir, vad är ren och skär båg? Strunt i det, så länge du hålls på Facebook flödar ju annonsintäkterna. Och delar du en nyhet och gör den viral, förstärks budskapet exponentiellt.

Ryska brandfacklor. Så skedde just i fallet av de ryska interventionerna bakom Trump och brexit. Med en annonsbudget om några futtiga hundra tusen dollar fick de under presidentvalskampen till stånd 340 miljoner delningar av sidorna de skapat. Det här blev känt först månader efter valet. Ingen intern kontroll uppdagade interventionerna i tid. Skickliga propagandamakare (vars språkinställning i bläddraren råkade vara ryska) nyttjade Facebook på just det sätt som Zuckerberg avsett: För att skapa engagemang. För att koppla ihop folk och öka interaktionen.

Ryssen är inte ensam om att ha insett att småpengar räcker för att hävstången Facebook skall ge ett skickligt utformat budskap en enorm spridning. Skriv några brandfacklor, hitta dem som redan är upprörda, gör dem uppmärksamma på brandfacklorna, och gläd dig åt hur ditt budskap delas och åter delas.

Makt är ansvar. Men det här kan ju inte Facebook något åt, hette det länge, för Facebook är ”bara en neutral plattform”. Totalvägran rådde då Facebook kallades ett medieföretag. Inte bara Rupert Murdoch på News Corp har märkt att tre fjärdedelar av annonsintäkterna på nätet går till Facebook och Google. Och inte bara Husis och ÅU har svårt att upprätthålla kvalitetsjournalistik i en sådan samhällsekonomi.

Då börsvärdet på New York Times är en halv procent av Facebooks, är det inte att undra på att klassiska medieföretag kräver statlig reglering och nya spelregler – något teknikjättarna givetvis gapar högt över. Men även USA har en tradition att lagstiftningsvägen spjälka upp monopol, fastän de klassiska exemplen Standard Oil och ATT ligger årtionden tillbaka.

Hoppas ändringen sker i tid, så att oberoende journalistik överlever – helst också på andra europeiska språk än engelska. Och här är den europeiska traditionen av offentligrättsliga aktörer en styrka. Hellre licensfinansierad kvalitetsjournalistik på Yle än onlinereklamfinansierade fejknyheter på MV-lehti.

Bättre använd tid. Det finns ändå försiktiga tecken på att Zuckerbergs teknikmorkis leder till förändring, berättar tidskriften Wired. I sina publika nyårslöften i januari 2018 åtog sig Zuckerberg att se till att Fejansurfning blir ”väl använd tid”, att skydda samhället mot hatprat och att försvara nationer mot utrikes interferens i val. Förståsigpåare menade att han verkade uppriktig.

Det här kom bara halvt frivilligt. Påtryckningarna har varit stora, från hans tidigare mentor Roger McNamee, från många ex-anställda med olika grader av inflytande, från senatorer i den amerikanska kongressen, från Rupert Murdoch, och från EU. Dataskyddsförordningen GDPR tar även Facebook i nackskarven.

Fast optimisten i mig vill tro att Zuckerberg faktiskt besitter en genuin vilja att göra gott genom att bidra till en mer öppen och ihopkopplad värld – vilket ju skulle rimma illa med att tjäna storkovan på hatprat, demokratimanipulation och lögner.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*