Tuska 2019: Påvemössor, regnbågar och horntecken – samt fara för pisksnärtskada

Polska Behemoth kan klassas som arena-black-metal, men utan bismak av de urvattnade kompromisser som präglar somliga kommersiellt framgångsrika extremmetallband.

Forum besökte den urbana festivalen för tung musik, Tuska. Nedan några axplock och observationer från denna orgie i Marshall-dyrkan – som också bjuder på mer än så.

 

Fredag 28.6

“Now it’s time to bang your f*ing heads”. Power Trip från Texas går hem hos publiken på Tuska 2019.

Power Trip

Rentav måsarna vid Fiskehamnen moshar (eller måshar?), medan publiken headbangar som på befallning då Power Trip sätter igång med sin hc-influerade crossover thrash. Bandet från Dallas, Texas har funnit en närmast perfekt balans mellan groove och rå styrka. Intro efter intro river igång i ilfart, därefter skämmer bandet i varje låt bort publiken med en massiv breakdown som borde innehålla en läkarvarning: Fara för pisksnärtskada!

 

Arbetsseger plus. Med en karismatisk frontman som bjuder på sig själv och engagerar publiken kammar Anthrax hem högt betyg.

Anthrax

Med sina sångtexter hämtade ur serietidningar och Stephen King-romaner, samt en låtskatt som är mindre variationsrik än Metallicas, mindre virtuos än Megadeths och mindre extrem än Slayers, så har detta band från New York i mitt tycke aldrig riktig platsat i benämningen ”de fyra stora” inom klassisk thrash-metal, modell 1980-tal. Men live visar sig Anthrax vara en riktig arbetshäst. Med en karismatisk frontman som öser på i bästa Ronnie James Dio-anda och bjuder på sig själv engarerat gruppen kvickt publiken. Till skillnad från Slayer, som ofta gör sig skyldiga till kaossolon med slumpmässig, kromatisk shredding som saknar melodi och känsla, samt Metallica med sina självmedvetna showmanér och skakiga trummis – för att inte nämnda Megadeths lama, gnälliga pratsång, så levererar Anthrax ett opretentiöst paket thrash-underhållning som funkar alldeles storslaget i festivalmiljö en varm lördagseftermiddag i Helsingfors.

 

Slitna covers med vacker stämma. Anneke van Giersbergen predikar för de troende, men vinner knappast över några nya fans med sina låtval.

Anneke van Giersbergen

I och för sig är det uppfriskande med akustisk trubadurskap på en metall- och hårdrocksfestival. Men tyvärr framför holländska ex-Gathering-sångerskan knappt några egna låtar. Mest handlar det om slitna covers som inte gör rättvisa åt den fulla potentialen i hennes starka stämma. ”Now let’s do some Pink Floyd… and do sing along, yes!” Hm… En sådan här artist skulle passa fint på Flow-festivalen för att höja den organiska kvoten i en högsyntetisk miljö. Då sångerskan börjar nynna på David Gilmours gitarrsolo ”dodododo” i Wish You Were Here, så får man bara konstatera, att dylika bottennapp kunde man ju förvänta sig av en trubadur på en Sverigebåt. Bättre kan hon…?

 

Disney-metall. Dimmu Borgir bjuder på en strömlinjeformad show med symfonisk extremmetall, som dessvärre i flera repriser går över gränsen till Nightwish-aktigt barnfilmsterritorium.

Dimmu Borgir

Dimmu Borgir, som i en svunnen tid gjorde åtminstone delvis gitarrdriven black metal med episk-melankoliska folk-inspirerade melodier, har under de senaste 15 åren dessvärre reducerat sig själva till en Disney-version. Norrmännen bjuder på en symfonisk, ultraprofessionell och delvis överproducerad show, som inte sällan för tankarna till ett Star Wars-soundtrack. Varken hotfullt eller svulstigt, bara lite pompöst i bästa camp-anda. Men nästan allt är förlåtet då bandet mot slutet spelar några äldre låtskatter som ger stark lust att damma av de äldre plattorna och försöka återuppliva en romans som för länge sedan har tappat sin glöd.

 

 

Lördag 29.6

Punkig hårdrock kryddat med passager av blastbeats. Kvelertak vinner över rockpolisen på sin sida.

Kvelertak 

Smakar det med punkig hårdrock kryddat med passager av blastbeats (extremt snabba trumkomp)? Bandet Kvelertak (strypgrepp) härstammar från oljeparadiset Stavanger. Även om detta icke är metall, strikt sett, så är det i allra högsta grad upplyftande öldrickarmusik som sätter metallfans i partystämning. Med tre gitarrer i bästa Lizzy /Priest/Maiden/Mercyful Fate-stil, är bandets referenser klassisk hårdrock med punkig extrakrydda. Dessvärre lirar Kvelertak på för låg volym, soundet känns inte skrevet, som det borde göra. Men attityden smittar av sig och norrmännen vinner över också den mest cyniske rockpolis som står längst bak i publiken med armarna i kors. Med låttitlar som ”Mjød” finns inget tolkningsutrymme beträffande budskapet. (Den nye) sångaren förtäljer att han bodde i Finland, i Snappertuna (?) som barn, där han ”lärde sig att röka, svära och använda kniv”… Om några år kan bandet välförtjänt stå på stora scenen.

 

Musikalisk perfektionism, nästan. Opeths metalliska progg är både nyansrik och melodiskt snillrik.

Opeth

Opeth har sedan 2011 övergett den progressiva death metalen, och inriktat sig helhjärtat på 1970-talets progressiva rock och Mellotron-slängor. Och utmärkt så. Efter att ha bevittnat bandet ett halvdussin gånger förut är förväntningarna högt ställda, och de infrias. Detta är den mest nyansrika spelningen på Tuska, med inslag av matematisk perfektionism (samt en riktig tabbe). Sångare-gitarrist-låtskrivare Mikael Åkerfeldt bjuder på sina traditionella stand up-humoristiska mellanspikar och retas friskt med finska hockeyfans. Dessutom återger han anekdoter om att dricka öl och lyssna på King Diamond backstage tillsammans med ”the Swede killer” Teemu Selänne. Åkerfeldt kommenterar också självironiskt den massiva längden på några låtar, och skämtar i efterhand varmt om en dundertabbe som han själv gör mitt i Devil’s Orchard. Det blir rentav en sing-along ballad i solnedgången. Män med ett hårt yttre men som vågar bejakar sin feminina sida nickar instämmande (inombords). Avslutaren Deliverance visar var proggskåpet ska stå. Låten är tung, episk och sublim på alla sätt, samt ger erektion i nackhåren!

 

Loudness

Japans rätt så välbevarade hemlighet Loudness – grundat 1981, samma år som kvällens huvudartist Slayer – tar med publiken på en tidsresa. Bandet gräver i den klassiska terräng där de står, som om tiden stått stilla: kraftiga riff, så att säga balls to the wall, samt ett lysande gitarrspel fullspäckat med melodier o krokar à la Ritchie Blackmore. Intrycket är både charmigt och melodiskt, med inte så lite klös. I praktiken utgör bandet en stark tribut till sina idoler Priest, Purple, Sabbath, Zeppelin med flera, uppbackade av ett fysiskt och maffigt sound. Tyvärr sjunger bandet triviala texter på engelska, kanhända hade det varit mer fascinerande ifall de inte genomgående flörtat så öppet med västerländska klichéer. Men varför krysta till det i onödan, Loudness kommunicerar flytande på det internationella metall-språket och förtjänar alla gånger närmare bekantskap.

 

Paganism. Heilung djupdyker i det urnordiska, med kraftulla men i slutändan blandade resultat.

Heilung

Det experimentella dansk-norsk-tyska folkbandet Heilung kan beskrivas som Dead Can Dance, minus de exotiska inslagen. På menyn står en djupdykning i det urnordiska. Med andra ord hedniska ritual- och vaggvisor kompletterade med älghorn, spjut och sköldar. Lyckligtvis förfaller showen inte i kitsch. Men gruppen skulle må gott av bruka en bredare instrumentpalett, snarare äön att förlita sig så starkt på trummor (av djurskinn och spelade med benbitar) samt skallror och sampels på synt. I och för sig är detta ett fräscht inslag i gitarrdominerad festival. Vad jag själv saknar i spelningen är en tredje dimension, en originell röst. Men den suggestivt mörka stämningen verkar gå fullt hem hos publiken. Själv betraktar jag det som en teatralisk performans som inte riktigt lyckas väva ihop en röd tråd. Showen är avsedd att hypnotisera, att försätta publiken i trans, men stundvis landar det i monotont territorium (kanske eftersom Forums recensent är spiknykter?). Det kan bra konstateras att norska Wardruna gör detta vassare och bättre. Efter denna ambitiösa målande shamanism sitter det gott med raka puckar.

 

Ajöss, och tack för riffen. Amerikanska Slayer säger farväl efter en 38 år lång karriär. Det blir fullt ös med hög integritet – samt en final med ödmjuk tårögdhet.

Slayer

Infernaliskt, brutalt och adrenalinstint. Hur skulle man annars beskriva Slayer? Bandet sysslar med någon sorts global avskedsturné (har ni gått på den luringen förut?). Efter en inledande räcka låtar med något bedövande hc-stuk blir det intressant tempoväxling med Postmortem. Större delen av publiken dras med i moshandet, som ger en kavalkad av smärre blåmärken. Efter cirka en timme saktar bandet ner med låten Seasons in the Abyss. Därpå följer en mängd klassiker: Hell awaits, South of Heaven, Raining Blood… Och återigen löper fansen totalt amok. Avslutaren är given: Angel of Death. Sin vana trogen (se ovan, recensionen av Anthrax) gör sig Slayer skyldigt till kaossolon med slumpmässig, kromatisk shredding som saknar melodi och känsla. Men det är heller ingen som förväntar sig ett uns av finess av detta band. Kvällens show klår tidigare spelningar jag sett (2006 och 2014) med hästlängder. I de smala, snäva och blytunga musikkretsarna är Slayer visserligen för kommersiellt, och mer sofistikerade metalfans går vidare mot mognare ting efter en kort tonårskärlek. Men ingen kan förneka att detta banbrytande band på ett avgörande sätt har format ljudbilden hos extremmetall, för alltid. Efter att ha spelat i full fart och med hög integritet i nittio minuter står plötsligt en ödmjuk och tårögd Tom Araya. brölaren och bassisten, tyst på scenkanten och blickar ut över publiken i över sex minuter. Det är hans sätt att visa sin tacksamhet. ”I miss you guys. Thank you, Good bye.”. Tack och hej, Slayer. Lika bra att avsluta (karriären) i tid, hellre så länge publiken är hungrig snarare än övermätt.

 

 

Söndag 30.6

Överlevare. Behemoths frontfigur Adam Darski drabbades av leukemi 2010, men överlevde och gjorde en stark comeback.


Behemoth

Vad bevittnade jag nyss, var det Kiss på amfetamin? Nej, det var några polacker med svärtad dödsmetall. Hursomhelst så är inramningen för denna konsert fullfjädrat arenamässig. Påvemössor. Kåpor. Melodramatiskt liksmink och dödskallemasker. En massa poserande och utstuderad koreografi, teaterrök i form av inverterade kors icke att förglömma. Mot slutet plockar basisten fram någon sorts fjäderbeklädd huvudbonad värdig Elton John. Rent visuellt skulle denna show göra påskhäxor stolta: vuxna män som spottar teaterblod och vrålar ”Hail Satan” samt ”God equals dog”. Pyrotekniken går på övervarv med fem meter höga lågor, likt en grillfest som gått väldigt snett. Men också alla musikaliska bitar faller på plats. Behemoth spelar med intensitet, svärta och skoningslös precision, med ännu större entusiasm än på The Circus i Helsingfors i januari. De utnämns härmed per domarbetyg till helgens guldmedaljör.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*