Utvecklingsfällan

Alf Rehn är professor för innovation, design och ledarskap vid Syddansk Universitet.

Nyligen åkte jag för första gången i mitt liv i en Tesla, en av de ultra-coola (och riktigt dyra) bilar som bidragit starkt till att omdefiniera bilden elbilen.

Detta är inte en bil för det som i USA kallas ”crunchy granola hippies” (liberaler med socialt och ekologiskt samvete, red.anm.), utan ett lyxåk med allt man kan tänka sig, plus lite till. Jag imponerades av hur bilen öppnades automatiskt när ägaren(s telefon) närmade sig, och av den enorma dataskärm som satt bredvid chaufförsätet. Till och med jag, som sällan bryr mig om bilar, blev en smula attraherad.

Så vi körde iväg. Resan var inte lång, halvannan kilometer på sin höjd, men lång nog att jag hann bli lite mindre imponerad. Missförstå mig rätt, det är en fin bil – men den är och förblir ändå bara en bil. Lite tystare, förvisso, och med coola ikoner i panelen, men ändå en maskin med fyra gummihjul som transporterar mig från punkt A till punkt B. En av världens mest hyllade innovationer, och ändå…

Ungefär samtidigt såg jag en BBC-dokumentär med Hans Rosling. Delar av programmet var det samma vanliga, alltså berättelser om att saker nog blir bättre hela tiden. En berättelse i dokumentären grep tag i mig. Det handlade om en familj i norra Moçambique, ett hushåll som bor långt borta från staden och den urbana utvecklingen. En familj som är så fattig att vi egentligen kan säga att de existerar utanför ekonomin. En familj som odlar sin lilla jordplätt, men som saknar all form av teknik för att ta det de odlat till marknaden.

Eftersom dokumentären var upplagd som en positiv historia var grundbulten i berättelsen att familjen äntligen fick råd med en cykel. Jo, en cykel. Det kan låta otroligt, men detta, att gå från att bära allt producerat gods till marknaden till att transportera detsamma på en cykel kan faktiskt göra en skillnad: att dömas till världens allra fattigaste, eller att bli del av de lyckligt lottade som färdas framåt, ekonomisk.

Detta fick mig att fundera. Jag äger en bil. En riktig skitbil, helt enkelt eftersom jag inte bryr mig ett dugg om bilar. Jag har den för att jag inte alltid orkar åka taxi eller tåg, och för att min son skall ha något att krocka när han tagit körkort. Min bil är inte lika cool, skön, eller hipp som en Tesla (en bil jag antagligen skulle ha råd med, om jag brydde mig om bilar). Även den är en maskin som kan transportera människor och saker med hjälp av en motor och fyra däck. Med andra ord: jag kunde köpa en Tesla, men den skulle främst utveckla mitt livs estetik, inte dess funktionalitet.

Flera oerhört intelligenta människor har dock investerat oerhört mycket tid i att ta fram detta potentiella estetiska tillskott i mitt liv. Detta kallar vi utveckling. Vi västerlänningar gillar när vi får lite snabbare och snyggare maskiner. Men är det utveckling, egentligen, eller det som på engelska kallas ”frippery”: utsmyckning?

I dagens värld saknar många familjer en cykel. Inte för att de inte vill ha en, eller för att de inte vet vad det skulle göra med den. Hur konstigt det än låter, för oss, saknar de den för att de inte har råd. Med något så basalt som en cykel. Samtidigt vore en cykel, för dem, något mycket mer än ett estetiskt tillskott i livet. En cykel kunde säkerställa att familjen hinner nå en läkare i tid. En cykel kunde göra att ett barn kan hämta vatten så snabbt att det också kan gå i skola. En cykel kunde se till att familjen får hela skörden till marknaden, och inte bara den del man hinner bära.

I dag kallar vi det utveckling att få aningen coolare bilar. Vi kallar det innovation när våra telefoner kan ta ännu skarpare bilder av saker vi aldrig tidigare skulle fotograferat. Egentligen är detta varken utveckling eller innovation, det är finslipning för människor som förslappats av sin förmögenhet.

Ge mig inte sådan utveckling – den lätta utvecklingen där du lägger lager på lager av estetisering ovanpå något som redan fungerar. Ge mig i stället en cykel som varje familj på planeten har råd med. Ge mig någon som kan sätta sig in i hur det är att gå i timmar efter vatten, och som inte säger ”there’s an app for that”.

Världen är en stor plats, och många människor är fattiga bortom vår förståelsehorisont. Att lyfta folk ur den mest extrema formen av armod är inte bara gudi behagligt, det är också ett sätt att skapa tillväxt, fred och en bättre värld. Åtminstone jag är beredd att vänta ett par extra år på en Tesla, för en sådan världs skull.