Vad var det jag sa?

Jag har rätt. Jag har alltid haft rätt. Mina åsikter är baserade på fakta, och i den mån de är baserade på värderingar, är det fråga om goda värderingar. Sådana värderingar som varje förnuftigt tänkande och kännande människa borde dela. Mina sunda värderingar ger mig en bestämd uppfattning om det mesta. Nästan instinktivt kan jag avgöra vad som är rätt och fel i politiska frågor, om miljö, klimat, feminism, språk, vapen, abort, Nato, kärnkraft och lantbruk.

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Mina politiska motståndare har fel. De inser inte fakta, deras förslag är ohållbara och deras värderingar skulle bringa oss alla i fördärvet.

Slut på ironin. Poängen? Jag ser drag av sådan missriktad självsäkerhet inte bara hos politiker i populistiska partier, utan hos politiker ur partier jag sympatiserar med. Ja, rentav hos släkt, vänner och bekanta. Bevare mig väl, jag ser sådana drag hos mig själv.

Hur vore det att i stället för att hylla självsäkerheten tvärtom rannsaka sin egen tvärsäkra uppfattning?

Bekvämare är det att celebrera nyheter som befäster den egna åsikten. Acqua alta i Venedig! Vad var det jag sa? Extremt väder blir allt vanligare. Snart når högvattnet hemknutarna i Nagu, kanske jag ska bygga bryggan lite högre?

Eller, i motsatt läger (som, bara så läsaren vet, enligt min uppfattning bygger på icke representativa fakta och halmstrån – inte på vetenskap): Vädret har alltid varierat! Klimatet också.

Klimattvivel. Klimatskeptiska värderingar har en omfattande utbredning, också i min egen bekantskapskrets. Även i mitt tycke kloka studiekamrater från Teknologföreningen, folk jag minns för sunt logisk tänkande och kombinationsförmåga, strör omkring sig kommentarer som sår tvivel i behovet att minska koldioxidutsläppen. De lyfter fram varje nyhet som i förlängningen kan tolkas som ett försvar av en oförändrad livsstil.

Minst logiskt finner jag ifrågasättandet av varför flygskatt skulle minska på koldioxidutsläppen (folk brukar ändra sitt beteende för att betala mindre skatt!), och hänvisandet till prognoser om en växande flygtrafik som en naturlag, vilken det vore lika klokt att bekämpa som fordom väderkvarnar.

Mest logiska finner jag frågorna av typ ”nåmen Kaj, tänker du så där, varför flyger du så mycket då?”. Sådana frågor kan nämligen föra samhället, resonemanget, värderingarna vidare.

Vems frihet väger tyngst? Jag tror vi måste acceptera motsägelsefullt beteende. Jag tror förändringar kommer gradvis. Barnaga är fel, rökning är livsfarligt, alkohol är ohälsosamt. Nu har jag aldrig agat mina barn (men själv ett fåtal gånger blivit agad som barn), eller rökt (men varit passiv rökare med två rökande föräldrar). I båda fallen har förändringen varit till det bättre, men tagit årtionden. Och alkoholen verkar gå samma väg.

Ingen har talat om att förbjuda flygning, köttätande eller bilåkning. Kampen mellan frihet och förbudsmentalitet är ren demagogi. Det rör sig om en kamp mellan olika former av frihet. Förälderns frihet att välja fostringsmetod mot barnets frihet från fysiskt och psykiskt lidande. Rökarens frihet att bolma på mot medmänniskans frihet att andas oförpestad luft. Flygpassagerarens frihet att röra sig mot medmänniskans frihet att leva vidare utan översvämningar och naturkatastrofer.

Jag flyger själv gärna vidare, inte minst mellan hemmet i Tyskland och hemmet i Finland. Men min flygskam vore snäppet mindre, om mitt flygande inte subventionerades i form av skattefritt flygbränsle och skattefri miljöpåverkan. Jag hade inte tänkt bli pelarhelgon under resten av mitt liv, men några strån är jag nog beredd att dra till stacken.

Osäkerhet som styrka. Och så flaggar jag att jag inte är säker på min sak, i ett antal frågor. Kärnkraft släpper inte ut koldioxid, men Fukushima och Tjernobyl. Alkohol gör mig glad och social, men trötthet och tarmcancer. Andras alkoholkonsumtion stinker inte som tobaksrök (och angår mig kantänka inte), men trafikolyckor och vårdkostnader. Låga skatter motiverar till företagande, men polarisering och orättvisor. Nato skulle ge Finland skydd, men ryssen och folkopinionen. Europa bör ta ansvar för flyktingar, men godtycke och kostnadsramar.

Kanske osäkerhet är en styrka? Kanske osäkerheten kan mynna ut i förändringar till det bättre? Kanske god argumentation ska sträva efter att stärka läsarens osäkerhet, i stället för att predika för de redan frälsta, som i och för sig blir glada av att få sin uppfattning bekräftad, men som endast reagerar med det inte så insiktsfulla standarduttrycket: Vad var det jag sa?

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*