Var är det bäst att bo

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Jag är lycklig nog att kunna välja var jag vill bo, efter erfarenheter från sex städer på tre kontinenter.

Jag har tillbringat många år i Helsingfors och Stockholm, men bara några veckor i Barcelona där jag befunnit mig i affärer  eller på semester de senaste åren. Skulle jag välja Barcelona framom Helsingfors eller Stockholm, och varför skulle andra göra det valet?
Barcelona är det naturliga valet om enda kriteriet vore klimat, läge och kultur; men det skulle också Singapore, Paris och New York vara, ifall de var de enda orsakerna att flytta.
Det finns så många viktigare värden som väger i vågskålen –  hem, familj, vänner, jobb, skolor, sjukhus och hälsovård, äldreomsorg, trygghet, skatter, vägnät och trafik, kollektivtransport, det politiska klimatet, butiker, och restauranger.
Det är intressantare att ta en titt på vad de tre viktigaste åldersgrupperna – unga vuxna, folk i medelåldern, och pensionärer – vill ha nytta och nöje av i respektive städer, eftersom de har helt olika preferenser.
Unga människor har större valmöjligheter och kan se världen i Barcelona. Det är en viktig spansk stad, med förbindelser till varje hörn av Europa, och en mångsidig och komplex mix av västerländsk och mellanösternkultur.
Spanien är färgstarkt på ett sätt som inget nordiskt land kan matcha, där möts unga från alla hörn av världen för att jobba, studera eller bara vistas en tid. Både inkvartering och mat är billiga.
Enda problemet är att arbete också är billigt – lönerna är låga. Att få det att gå ihop är en utmaning i ett land med rekordhög ungdomsarbetslöshet. Det finns få eller inga hyfsat betalda jobb för unga från andra länder. Så var försiktig om du inte har egna besparingar eller rika föräldrar.
Ändå tackade alla receptionister, servitörer, hotellanställda och flygvärdinnor (spanska eller inte) som jag nyligen intervjuade sin lyckliga stjärna för att ha jobb och lön. De var nöjda med 10 euro i timmen på veckoslut och kvällar, vilket var 30 procent över timlön under dagstid. Av denna lön gick 18–20 procent till inkomstskatt.
Ett rum i en hundra kvadratmeters lägenhet med delat kök och badrum kostar 600 euro. Priset på fisk och kött är detsamma som i Stockholm och en tredjedel av priserna i Helsingfors, men grönsaker, bröd och frukt kostar hälften mindre. Billiga kläder och skor är inget problem eftersom vi alla har samma butiker och varumärken (H&M, Zara, Nike etc). Ingen av de unga jag intervjuade klagade över långa arbetsdagar eller de allmänna förhållandena, och nästan alla heltidsstuderade vid universitet.
Folk i medelåldern verkar prioritera Stockholm, med Helsingfors på andraplats, och Barcelona som sista val.
Medelålders medelklassvenskar bor i trevliga lägenheter eller attraktiva förstadsvillor, och har hyfsade löner oavsett kön. Anställningstryggheten är relativt god och arbetsgivarna satsar på sina anställda. Semestrarna är långa, även om vintrarna är rysliga med sin is, snö och mörker. Men somrarna med ljus och grönska ger full kompensation.
Helsingfors ligger inte långt efter, men staden saknar den mer kosmopolitiska, självsäkra andan i Stockholm.
Den spanska tandläkaren och hotellägaren sliter för att öka omsättningen, eftersom färre har råd att sköta sina tänder eller utnyttja hotell- och restaurangtjänster. Tandläkaren berättar att det är lätt att anställa unga tandläkare som praktikanter – men han betalar dem mindre än för några år sedan. Hotellägarna har haft en dramatisk nedgång i volymen utländska och inhemska gäster, och detsamma gäller restaurangerna. Då man besöker restauranger i Stockholm är de fullsatta nästan vilken veckodag som helst. Maten är excellent men egentligen inte bättre än i Helsingfors.
Olyckligtvis har stackars gamla Helsingfors massor av tomma restauranger de flesta kvällar, och köerna till tandläkarna långa. Jag har aldrig väntat mer än en dag eller två på tid inom offentlig tandvård i Stockholm, och för svenska skattebetalare kostar besöket 900 kronor.
Helsingfors och Stockholm är lyckliga nog att ha rena och välskötta affärer med ett ypperligt urval av fisk, kött, bär, frukt och grönsaker, men priserna är avgjort för höga jämfört med Barcelona. Barcelonas övertäckta salutorg är en upplevelse, men det är också Östermalm Saluhall, och Helsingfors Saluhall är snart färdigrenoverad.
Utbudet bland daghem och skolor verkar vara jämnt fördelat mellan de tre städerna, och det spanska hälsovårdssystemet verkar också fungera lika bra som i Finland och Sverige. Jag har hört och erfarit samma skräckhistorier i alla tre städerna. Men de positiva berättelserna är fler än de om arroganta läkare, långa köer och dålig vård som olyckliga patienter vittnar om.
De patienter och familjer som aktivt letar efter de bästa lösningarna och framför klagomål verkar få mer valuta än de som är för timida att kräva sina rättigheter.
Jag borde kanske nämna att den sämsta vård jag någonsin fått var i privat regi i Stockholm då jag behövde läkarvård inom ramen för min arbetsgivares hälsovårdsprogram. Man har svårt att fatta hur undermåligt privata läkarcentraler kan fungera. ”Nästa patient, var så god” efter tio minuter betyder bara en registrering i kassan.
Slutligen de äldre: hur klarar de sig i de tre städerna? Det är här de nordiska städerna tar guld. De flesta pensionärer känner sig trygga och omhändertagna i Stockholm och Helsingfors. Barcelona är inte mycket större än Stockholm, men man såg många åldringar som verkade vilsna och drev omkring, försökte korsa högtrafikerade gator eller ta sig fram på smala stigar i den gamla stadsdelen. Boendet är inte välplanerat. Byggnaderna är antingen över fem sekel gamla och nerkörda, eller nya hafsigt uppförda höghus.
De tusentals turisterna i stadens centrum och bulevardernas snabbfiler för bilar gör det svårt för de äldre att röra sig i stan. Jag misstänker också att den spanska finanskrisen har försämrat mångas pensionsförmåner, och att de nu är illa rustade att möta en krassare och knappare verklighet.
Helsingfors och Stockholm är i detta avseende mer humana även om vi fortfarande hör chockhistorier om hur Helsingfors stad katastrofalt fallerar att sköta sina förpliktelser inom äldreomsorg. Ett exempel är 97-åriga Inkeri Tammivuori som halvdöv och blind inte erbjöds bekväm och trygg omvårdnad på stadens åldringshem. Det skulle automatiskt ha varit hennes rättighet.
Den nordiska välfärdsmodellen bygger på god human standard, som goda medborgare som Inkeri Tammivuori byggt upp och betalar för hela sitt liv. Men även om våra städer i undantagsfall beter sig illa, tror jag ändå att Helsingfors och Stockholm har säkra kort då det gäller att erbjuda en god livsmiljö för åtminstone två tredjedelar av medborgarna. 

Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*