Vykort från Iran

Ute i ökenlägret får guiden frågan om han varit utomlands. Han gör sin värnplikt som förskolelärare. Före värnplikten får man inte resa. Svaret överraskar. ”Ja, i fyra länder. Irak, Syrien, Turkiet och Saudiarabien. Det är ganska mycket för min ålder.”

Vad tyckte han? ”Syrien var bra, människorna var gästvänliga. Det var före kriget. Nuförtiden är Irak också bra.” Han tar en paus och fortsätter, ”I motsats till Saudi.”

Estetik som bär över kulturgränser. Trädgårdarna i Shiraz.

Estetik som bär över kulturgränser. Trädgårdarna i Shiraz.

Han nämner inget om Turkiet, så jag frågar honom. ”Jag tyckte inte om Turkiet. Inte vänligt som Syrien. Jag tycker om mer traditionellt liv med mer civilisation. Jag är hemma från en liten by på landet.”

Han har sammanfattat relationerna mellan länderna i nötskal.

Den islamiska republiken Irans elddop var Saddam Husseins erövringsförsök på åttiotalet som blev ett åttaårigt krig. Ett krig man minns. Fotografier av de stupade, martyrerna, har ställts upp som skyltar vid alla byars infarter. Araberna, sunniterna är fienden. Spänningarna med turkarna har också en lång historia.

Poesi. Perserna har en egen estetik. Det syns i intrikata miniatyrer. Man har en tradition av poesi. Man uppskattar trädgårdar. Idealiserade små paradis och verklighet står i djup kontrast. Målade scener med djur och blommor från persiska miniatyrer dekorerar betongväggarna på skolornas karga gårdar.

”A nice garden” säger jag när vi gått bredvid och efter varandra i nästan en kvart. ”Three good gardens in Shiraz”, är svaret. Vi har något gemensamt, afghanen och jag. Vi är båda i Shiraz för att beundra trädgårdarna. Han bär traditionell dräkt, jag skjorta och jeans. Trädgårdarna imponerar inte bara över kulturgränser, utan genom sekler. Mongolkhanen Timur Lenk tyckte också om denna trädgård. Han lät bygga en kopia hemma i Samarkand.

Utanför Shiraz ligger den gamla ceremoniella huvudstaden Persepolis, som bara brukades några veckor om året. Här tog härskaren emot gåvorna från rikets alla hörn för att fira det persiska nyåret som infaller på våren.

Guiden i Persepolis beskriver ett gott imperium med friheter. Vi ser på en relief där undersåtar från rikets alla håll hämtar gåvor. De går hand i hand med soldaterna.

Jag skulle gärna vilja tro på henne. Härskarnas tro, zoroastrismen, låter human och relativt modern: goda tankar, goda ord, goda gärningar eftersträvas, men ondskan och orättvisan är inbyggd världen. Det gäller att göra sitt bästa varje stund. Man föds in i tron, man kan inte knacka på och bli medlem. Därför var det naturligt att låta de andra hålla sin tro efter erövring.

Hon övertygar mig inte med teorin om det goda imperiet och ”bevisen” på reliefen. Den är vacker och full av symbolik, men jag har sett bilderna förut. ”Alla folk är vänner”-planscher fanns i Stalins Sovjet och Maos Kina.

Överdåd. Det var i Persepolis den sista shahen förlorade sin trovärdighet. Med pompa och ståt samt oljepengar försökte han knyta sin släkt med de gamla dynastierna. Gästerna flögs in från alla världens hörn. Maten flögs in från Paris. Extravagansen fick stå symbol för allt det korrupta.

”Under shahens tid föll bara smulor till provinserna utanför Teheran.” Khomeini framstår under samtalet som en reformator. Jag blir förvånad, konfunderad och skeptisk. Den unga mannen förklarar tålmodigt.

Khomeini tog snarare över shahens reformprogram och satte islamska förtecken på dem i stället för att stoppa dem.

Biograferna stängdes inte utan man började göra islamska filmer. Skolorna för flickor och pojkar fortsatte sin verksamhet. Minimibostadsstandarder definierades och traditionella hus revs. Parker och barnlekplatser byggdes. Man satte upp incitament för att unga gifta sig och få barn. Bland annat billiga bostadslån. Mycket upplevdes som tvångshjälp från Teheran.

Klädd i vitt. Den islamska regimens gracer är inte jämnt fördelade de heller. Investeringar görs i provinserna. Men orter som uppfattats som shah-trogna och rojalistiska har inte fått investeringar, medan orter som uppfattats som revolutionära favoriseras.

Grannstäderna Varzaneh och Nain är bra exempel. Konservativa Varzaneh är i praktiken ett pittoreskt friluftsmuseum medan Nain har vuxit till en medelstor industriort. I Varzaneh höll man kvar det vita bomullstyget från den zoroastriska tron då araberna införde den typiska svarta chadorn. Ännu idag är de äldre kvinnorna klädda i vitt.

”Förstås fanns det radikaler som ville göra oss till ett nytt Saudiarabien. Man satte upp lakan i universitetsklasserna mellan kvinnor och män. Ungdomarna brände hål i dem med cigarettändare. Allt slutade när Khomeini frågade vem som tyckte att lakanen behövs.”

Afghanen ler när han formulerar meningarna. Han är uppenbart stolt. Att Iran inte är ett arabland är något alla vill få sagt. Han sammanfattar: ”Det kunde ha slutat värre. Detta är en kompromiss man kan leva med eller hur?”

Sedan pekar han uppgivet på en halvfärdig byggplats som består av skog av betongpelare. ”Det här ska bli ett sjukhus, man började för över tjugo år sedan. Nu går statens pengar till kärnprogram, drönare, Hizbollah. Men ingen verkar förstå sambandet.”

Stefan Björkman är en nyfiken 50+are som spenderade jul och nyår i Iran.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*