Den ursprungliga drömmen om Internet låter i dag som en utopi: decentraliserat, där användaren själv kontrollerar och äger sina data. Är tanken ännu möjlig att förverkliga?

FN beräknar att antalet internetanvändare ökade från 738 miljoner till 3,2 miljarder mellan 2000 och 2015. Personlig information är den nya oljan, som skvalpar runt överallt i cyberrymden. Det är ingen slump att de mest framgångsrika teknikbolagen (Google, Facebook, Amazon) är de som har lyckats locka användaren att masslagra persondata på sina servrar. Vi har uppoffrat vår integritet och säkerhet (samt identitet) på bekvämlighetens altar.

Den omstridda, vagt definierade och numera smått förlegade termen web 2.0 lanserades 1999 och populariserades kring 2004. Web 2.0 användes i försök att beskriva utvecklingen av nya interaktiva webbtjänster och affärsmodeller, och begreppet omfattade sociala nätverk, wikis och liknande tekniker för samarbete och delning användare emellan.

Dagens utveckling har löpt betydligt längre än så: maskiner betar automatiskt av massiva datamängder varje mikrosekund i syfte att ge oss webbsurfare en mer produktiv och intuitiv – men också inkapslad, skev och distraherande – användarupplevelse.

Dagens internetbolag har en moralisk skyldighet att utveckla sjysta algoritmer samt upphöra att efterlikna vinstmaximerande, makthungriga karteller, som likt amöbor slukar upp potentiella rivaler.

Med över 2,2 miljarder ”aktiva månatliga användare” har Facebook vuxit sig snudd på lika stort som själva kristendomen (!). Samtidigt konsumerar bolagets tjänster en enorm del av människors tid. Teknikbolag påverkar hur vi tycker och tänker, och smarttelefonen gör att dessa relationer pågår dygnet runt, i realtid, med direktkontakt till våra liv. Våra persondata används både kommersiellt och politiskt, på ett finkalibrerat och manipulativt sätt.

Är internetjättarna vår tids tobaksbolag? Skapar de beroendeframkallande produkter som är skadliga för våra samhällen och ideal? Den frågan har man på sistone yrvaket tvingats ställa sig också i beslutsfattarnas kabinett. Debatten har eldats på av bland annat Mark Zuckerbergs tidigare mentor Roger McNamee, som uppmuntrade den unge Zuck att tänka långsiktigt och tacka nej till köperbjudanden från Microsoft.

Djungelns lagar gäller medan teknikjättarna härjar nästan fritt. De senaste årens incidenter visar att techbolag bör förpliktas att bygga in integritetsskydd i sina tjänster från början – inte som ett plåster på såren i efterhand (som man nu tvingas göra i och med GDPR).

Samtidigt behöver vi börja diskutera algoritmer och ansvarsfrågan, ur redaktionellt och juridiskt perspektiv. I nuläget utövar algoritmernas ägare enorm makt, utan att axla ansvar för konsekvenserna. De besitter en central del av vår sociala infrastruktur, men har gett vidöppen spelplan åt skadliga, antidemokratiska syften.

Det må låta nostalgiskt, men vi behöver ett mer mänskligt internet med starkare garantier för integritet. I stället för att fortsätta koncentrera makten (data och pengar) i händerna på teknikjättar med (i bästa fall) ogenomtänkta eller (i värsta fall) renodlat kommersiella, och därmed ansvarslösa och tvivelaktiga motiv, måste kontrollen över data returneras till de rättmätiga ägarna – oss själva, användarna.

Kanske är det en utopi: ett decentraliserat nätverk inom kommunikationsplattformar, fildelning, operativsystem och webbläsare. Men det finns alternativ till en privatiserad och monopoliserad webb. Vill du göra något konkret, så börja med att logga av och lägga mobilen bortom räckhåll. Se hur länge du klarar av det.